Annons
Recension

Diktaren i sitt sekel. Artiklar, tillfällesdikter och opublicerade manuskript Malmberg som kritiskt tidsvittne

Bilden av Bertil Malmberg som en nazianstruken och världsfrånvänd diktare måste revideras. I ett urval texter, främst från åren i München, framstår Malmberg som ett engagerat och kritiskt samtidsvittne.

Publicerad

Bertil Malmberg (1889-1958) har en helt egenartad ställning i den svenska 1900-talspoesin. Han debuterade 1908 som en glödande beundrare av Levertin, Heidenstam och hela det svenska nittiotalet, sökte sig efter sin emigration till Tyskland 1917 till kretsen kring Stefan George där man praktiserade en glödande estetisk idealism, gjorde under 1930-talet ett kort besök i Oxfordrörelsens rigoröst syndamedvetna kristendom och blev till slut modernist i den svenska fyrtiotalismens anda.

Malmbergs sicksackande bana i kombination med en självdestruktiv livsföring och ständig beredskap att ompröva gamla positioner har präglat bilden av honom. Det poetiska mästerskapet har aldrig förnekats, men som tänkare och samtidsvittne framstår han ofta som ett barn eller en hypnotiserad.
Ett bra exempel är ”Vem spelade mig?”, det omfattande urval som den svenska modernismens kaplan Bengt Holmqvist gav ut för knappa tjugo år sen. I Holmqvists inledningsessä ter sig Malmberg som ett herrelöst instrument som efter fyrtio års diktande äntligen finner sin mission när han möter Erik Lindegren och övergår till att skriva fri vers.

Annons
Annons
Annons
Annons