Annons

Elise Karlsson:Mål och mening frånvarande i 90-talsromanen

EXISTENS. I Kristina Hermanssons avhandling ”Ett rum för sig” analyseras subjektsframställningen i fem skandinaviska 90-talsromaner. Genom sina närläsningar visar Hermansson hur personskildringarna gestaltar den individuella friheten i ett senmodernt samhälle.

Uppdaterad
Publicerad

Det har dykt upp en hel del nya tendenser i den svenska prosan sedan sekelskiftet: lekfulla språkexperiment, uppgörelser med medelklassidyll och mansroll, självbiografiska och ”självbiografiska” skildringar. Så mycket har hänt att 1990- talets svenska litteratur kan kännas avlägsen, både den våldsamma, chockerande skräckeln och de avskalade, realistiskt berättade novellerna. Samtidigt är gränsen mellan vår tids prosa och den som skrevs på 90-talet kanske inte så skarp som man tänker sig. Många av de som debuterade eller fick sitt erkännande under 90-talet verkar framgångsrikt även idag, och har ett flertal efterföljare bland senare generationers författare. Dessutom är idén om 90-talsprosan som idel isbergstekniknoveller överdriven, ofta fanns i novellerna och romanerna ett starkt surrealistiskt stråk som 00- och 10-talets författare fortsatt att utveckla, om än med andra språkliga verktyg.

En annan sida av 90-talslitteraturen som man lätt förbiser är personskildringarna. Det är ett spår som
Kristina Hermansson förtjänstfullt följer i sin avhandling
Ett rum för sig. Subjektsframställning vid 1900-talets slut (Makadam förlag, 286 s). Här analyserar hon fem 90-talsromaner av fem skandinaviska författare: Ninni Holmqvist, Hanne Ørstavik, Jon Fosse, Magnus Dahlström och Kirsten Hammann.

Annons
Annons
Annons
Annons