X
Annons
X
Recension

Mio min Mio Mäktigt när Mio tar strid mot mörkret

Med suggestiva, kusliga bilder blir "Mio min Mio" en storslagen upplevelse. Sofia Jupithers regi andas respekt för Astrid Lindgrens text och barns behov av allvar, skriver Karin Helander.

Bahador Foladi som Benke/Jum-Jum, Tove Edfeldt som Bosse/Mio och Christer Fant som Svärdsmidaren i ”Mio min Mio” på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Petra Hellberg

Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” är en underbar äventyrsbok om barnets utsatthet och drömmar, om vänskap och längtan, godhet och ondska. Och om att besegra sin rädsla. Där finns sagans slipade skönhet i struktur och språk, en lite sträv känslosamhet, empati och klarsyn. På Kulturhuset Stadsteatern ges den i Kristina Lugns solidariska dramatisering, regisserad av Sofia Jupither, mest känd för tonsäkra uppsättningar av Jon Fosses och Lars Noréns dramatik och för psykologiskt djupborrande operaregi. Och för att ha läst lusen av falsk idyll och förlegade värderingar i Thorbjørn Egners ”Folk och rövare i Kamomilla stad” på norsk barnscen.

Bo Vilhelm Olsson sitter i gatlyktans sken på en bänk i den mörka ödsligheten. Sagans fe, förklädd till tant Lundin, ger honom ett mystiskt brev och ett magiskt guldäpple. Med anden i flaskan färdas han genom stjärnhimlarna till sin fader konungen i Landet i Fjärran. Som prins Mio har han ett ödesbestämt uppdrag: att strida mot den onde Riddar Kato, som förstenat naturen och förtrollat barnen till fåglar. När någon nämner Katos namn skälver världen.

Bahador Foladi som Benke/Jum-Jum, Tove Edfeldt som Bosse/Mio och Christer Fant som Svärdsmidaren i ”Mio min Mio” på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Petra Hellberg Bild 1 av 2

Tove Edfeldt och Jörgen Thorsson.

Foto: Petra Hellberg Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X