Annons
Recension

Mono:ton - Charlemagne Palestine, Daniel Teige/Iannis Xenakis, Bernhard GünterMäktigt i musikens gränsland

Under strecket
Publicerad

Samtidigt med de stora minimalisterna som Terry Riley, Steve Reich och Phillip Glass började Charlemagne Palestine att arbeta med repetitiva moment i sin musik under 60-talet i New York. Han bröt sig dock ur den kollektiva benämningen och kallade sin musik ”maximin”. Framgångarna uteblev och han lämnade musiken helt för att många år senare återvända.
I torsdags inledde han minimalism- och dronefestivalen Mono: ton med ett framträdande som hamnar någonstans mellan performance och musik.
Likt en schaman gör han förberedelserna till en publik ritual. Under konstant talande placerar han sjalar och namngivna kramdjur runt flygeln. Symboler som kritik mot en stel avantgardism, men också som avtryck ur hans judiska bakgrund. Textilier som ett av få områden judar i historien tillåtits arbeta med och kramdjuren eftersom han påstår att ett judiskt par uppfann förlagan till teddybjörnen i Brooklyn i början
av 1900-talet. Allvar blandas med tokigheter på ett sätt som gör att man inte riktigt vet vad som är vad. Roligt är det hur som helst.
Efter ytterligare en ritual där han gående bland publiken drar fingret runt ett glas med konjak och skapar en ljudande sinuston han suggestivt kompar med en schamanistisk hymn, sätter han sig vid flygeln. Och tar en klunk ur glaset.

Musiken han sedan spelar är en magnifik blandning av toner, rytmer, övertoner och repetition, som han framför med stor precision, koncentration och uthållighet. De upprepade tonerna ställs mot varandra i rytmiska figurer och över det formas föränderliga övertoner som strömmar fram likt pulserande droner. Vackert och meditativt, men också mullrande murrigt.
Tanken med festivalen är att visa på den stora bredd som finns inom minimalism och dronebaserad musik. Vad den grekiske tonsättaren Iannis Xenakis har med detta att göra förstår jag inte. Hur som helst är det elektroakustiska verket La Legende d”Eer ett mastodontverk framfört exemplariskt
av tyske Daniel Teige. Vitt oväsen möter tumpiano och ljud vassa som glas. I crescendot bildar den kompakta och högt ljudande virveln av larm ett arkitektoniskt torn som när som helst kan lyfta och breda ut sin kropp på himlavalvet. Mäktigt.

Annons
Annons
Annons