Annons
X
Annons
X
Världen
Analys

Karin Henriksson: Maktdelningen har spårat ur

När dammet väl lagt sig i Washington kommer en fråga att stötas och blötas länge: Hur kunde en minoritet i kongressen bomma igen statsapparaten och hota USA:s hela trovärdighet? Det enklaste svaret: maktdelningsprincipen, men också politisk överlevnad, ideologiska klyftor och en klick Tea party-republikaner.

SE GRAFIK OVAN: SÅ STYRS USA

– Vad är det som pågår där borta? Vad håller de på med? Hur tokiga kan de bli? frågade vänner mig på en Sverigeresa nyligen.

Låt oss börja från början med en grundkurs i amerikanskt statsskick. Det var 1787. Kolonierna hade brutit sig loss från det brittiska oket och den avskydde enväldige kungen.

Det nya landet, United States of America, skulle skyddas från maktmissbruk genom tre motvikter:

Annons
X

1. Den verkställande makten – presidenten.

2. Den lagstiftande makten – kongressen.

3. Den dömande makten – Högsta domstolen som både är sista rättsinstans och författningsdomstol.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kongressen tilldelades dessutom en extra maktfunktion, över skatterna – en impopulär företeelse redan då och det som nu är själva roten till motsättningarna mellan republikaner och demokrater.

    Nästa avgörande läxa i grundkursen är att exakt likalydande lagförslag måste antas av de bägge kamrarna, sedan undertecknas av presidenten och eventuellt prövas i Högsta domstolen, innan de kan träda i kraft.

    De så kallade grundlagsfäderna som låg bakom denna moderna demokrati gjorde det dessutom ännu svårare att komma överens om lagförslagen genom att se till att ena kammaren, med 100 senatorer, väljs på sex år, och den andra, representanthuset med numera 435 ledamöter, på två år.

    Ingen kan förstås veta vad dessa vördade ”founding fathers” skulle ha tyckt om de senaste veckornas drama när maktdelningen spårade ur och USA blev en driftkucku som hela världen skakar på huvudet åt. Stängningen av statens förvaltning – en så kallad ”shutdown” – beräknas krympa tillväxten med 0,2 procent per vecka. Det beror inte bara på att hundratusentals federalt anställda tvingas stanna hemma utan lön, utan på att det blir tomt på turisthotellen, att tillståndsgivning upphör, att statistik inte samlas in, att misstänkta utbrott av smitta inte kartläggs med mera, med mera.

    Efter valsegern i presidentvalet 2008 åtnjöt demokraten Barack Obama betryggande majoriteter i både senaten och representanthuset som susat in på hans kavajskört efter åtta år med republikanen George W Bush. Tillsammans med den mäktigaste kvinnan i USA:s historia, talmannen Nancy Pelosi, och majoritetsledaren i senaten, Harry Reid, drev han igenom reformer som oppositionen ogillade. Och, allra mest, vårdlagen som enligt Republikanerna är fröet till en socialistisk välfärdsstat à la Europa.

    Som så ofta i amerikansk politik svängde pendeln sedan åt andra hållet. Republikanerna återtog majoriteten i representanthuset 2010. Ett 70-tal av de republikanska kongresspolitikerna bekände sig till Tea party-rörelsens mål om en minimal statsmakt och låga skatter – och att begrava Obamacare.

    Pessimismen är nu utbredd bland såväl politiker som politiska kommentatorer. Systemet är kaputt och den kompromissvilja som republikanske presidenten Ronald Reagan och demokratiske talmannen Tip O’Neill visade prov på under 1980-talet är stendöd. De bägge blocken hatar varandra och den polariseringen avspeglas i opinionssiffrorna som visar att demokrater gillar Obama, medan republikaner avskyr honom.

    I förra veckan dalade väljarnas förtroende för kongressen nästan ner till felmarginalsnivå, 5 procent. Men de själva ingår också i spelet med sin fäbless för vad som kan kallas ”maktsplittring” med en president ur ena partiet och en eller bägge kamrarna i kongressen ur det andra.

    Statsvetare förklarar dödläget med att väljarna i högre utsträckning stöttar sitt eget parti. De sittande politikerna behöver inte ta hänsyn till allmänna stämningar eller vara rädda för att kärntrupperna skulle överge dem. Det ideologiska gapet är nästan omöjligt att överbrygga och återspeglar en geografisk verklighet där Södern röstar republikanskt och storstäderna demokratiskt. Därtill kommer mycket välfinansierade påtryckare, förvisso till bägge partierna, men med en grupp målmedvetna miljardärer som skänkt gigantiska belopp till konservativa ändamål de senaste åren.

    Förr sa man ofta att partierna överlappade varandra eller att den mest liberale republikanen stod längre till vänster än den mest konservative demokraten. Så är det inte längre. I spekulationerna om en möjlig kupp kalkylerades det att högst ett 20-tal av de 232 republikanerna skulle vara beredda att ansluta sig till andra sidan om en ”renskalad” budget för att låta statens hjul rulla igång igen.

    Den akuta krisen utlöstes av Tea party-republikaner som till varje pris vill stoppa Obamacare. Att Obama aldrig skulle gå med på att skrota sin egen största framgång tedde sig självklart för de allra flesta, men hejdade inte några motståndare med allt högre profil, som senatorerna Ted Cruz och Rand Paul.

    Några felbedömningar gjordes under upptakten till ”shutdown”. Till exempel att Republikanerna trodde att Obama skulle ge efter som han gjort tidigare och att Demokraterna var övertygade om att talmannen John Boehner innerst inne var emot detta vågspel. Boehner gav efter för Tea party-falangen (eller så höll han med om Obamacare-kravet hela tiden) trots varningar från dem som Tea-partisterna avfärdar som ”Rinos” – ”Republicans in name only”.

    Spådomarna om att Republikanerna skulle få skulden besannades, snabbt och tydligt, med rekordlåga 28 procent som har en positiv uppfattning om partiet och med växande irritation från näringslivet. Ett år efter senaste kongressvalet och ett år före nästa val består de inre splittringarna och demokratiska grupperingar skickar nu ut smått triumfatoriska mejl om att talmansklubban är inom räckhåll. Men det är nog att ropa hej för tidigt. 2014 års val kan bli ett protestval mot ”Washington” och då går ingen säker, utom Barack Obama som har två år kvar.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X