Annons

Makt före övertygelse i de nya moderaterna

I diskussionen om vilka regeringsalternativ som står till buds i svensk politik är det ett som sällan nämns – en koalition mellan moderater och socialdemokrater. Efter moderaternas radikala kursändring, nyligen bekräftad av partistämman i Gävle, tycks det vara mindre som skiljer mellan moderater och socialdemokrater än vad som skiljer mellan socialdemokratin och dess rödgröna samarbetspartier.

Under strecket
Publicerad

Sedan Fredrik Reinfeldt tog över det moderata ledarskapet har Gösta Bohmans och Carl Bildts politiska skapelse förvandlats och i tur och ordning profilerat sig som arbetarparti, miljöparti, feministparti, homoparti och nedrustningsparti. I ambitionen att ta avstånd från sitt förflutna har moderaterna lovat att inte röra arbetsrätten, behålla värnskatten och se till att Sverige blir ett skatteparadis för lågavlönade. Inom den borgerliga alliansen står moderaterna idag längst till vänster i flertalet stora frågor. Förändringen av moderaterna tycks dock i begränsad omfattning bestå av nya idéer och visioner för framtiden. Det som beskrivs som förnyelse har hittills i allt väsentligt inneburit ett anammande av en politik som socialdemokratin drivit under lång tid.

Även om ett organiserat samarbete med socialdemokraterna vore den naturliga fortsättningen på den moderata avideologiseringen talar partipolitisk logik mot att det blir någon allians mellan landets två största partier. För mobiliseringen av sina respektive sympatisörer är sinnebilden av en yttre fiende av största vikt – moderater och socialdemokrater är beroende av att antagonismen upprätthålls partierna emellan.

Annons
Annons
Annons