Alva Myrdal/Gunnar Myrdal:Avfolkning eller samhällsreform

Alva och Gunnar Myrdal.
Alva och Gunnar Myrdal. Foto: Jan de Meyere, TT
Under strecket
Publicerad
Denna artikel var inför i SvD den 6 december 1934.

Denna artikel var inför i SvD den 6 december 1934.

Foto: SvD:s arkiv
Gunnar Myrdal om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Gunnar Myrdal om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Foto: SvD:s arkiv
Annons

Det artar sig tydligen till strid och uppgörelse i befolkningsfrågan. Det är inte för tidigt. Denna diskussion blir säkerligen icke en kort och övergående episod. Vi våga förutsäga, att befolkningsfrågan kommer att dominera hela vår politik under de närmaste decennierna. Och vi våga hoppas, att så småningom – sedan yrvakenbeten lagt sig en smula och både skribenter och publik hunnit sakligt orientera sig bättre i själva de för frågans bedömande utslagsgivande sociologiska sammanhangen – även åsikterna och ståndpunkterna komma att väljas mera intelligent än hittills. När tumultets dimmor så hunnit lyfta, skall man upptäcka att positionerna flyttats. Det kommer emellertid att ta en tid innan dess, så ovan som även den relativt tänkande delen av vårt folk är vid en idépolitisk och kultursociologisk debatt med något vidare perspektiv än det dagsaktuellas.

Professor Gustav Cassel har i denna tidning tagit upp den kastade handsken. Med utgångspunkt från det av oss gemensamt författade arbetet ”Kris i befolkningsfrågan” har han i en serie av fyra stort upplagda artiklar [1, 2, 3, 4] givit sin mera principiella inställning till frågan. Då Svenska Dagbladets redaktion i efterlevnad av förnäma traditioner berett oss utrymme för en replik, trots att vi politiskt ha hemortsrätt inom socialdemokratien och icke högern, begagna vi oss så mycket hellre av denna möjlighet, som en diskussion i detta speciella fall har så osedvanligt stora personliga och reella förutsättningar att icke bli ofruktbar.

Annons
Annons

Låt oss därvid först i största korthet framhäva det gemensamma i professor Cassels och vår inställning. Cassel är fullt medveten om det ödesdigra i den pågående befolkningsutvecklingen. Han ser sannolikheten av även en fortsatt fruktsamhetsnedgång och förstår nödvändigheten av djupgripande åtgärder för att hindra en fullkomlig tillintetgörelse av den svenska folkstammen. Han är klart medveten om de genom den moderna tekniken oerhört utvidgade möjligheterna för vår produktion och avvisar liksom vi den föreställningen, att man på lång sikt skulle kunna stegra ens individernas ekonomiska livsmöjligheter genom en kraftig folkminskning. Samtidigt sluter han icke helt ögonen för det faktum, som vi gjort oss en viss möda att för första gången på ett samlat sätt mera ingående belysa, nämligen att breda folklager i vårt land leva på så utomordentligt låg levnadsstandard, att åtminstone för det stora flertalet familjer barnbegränsning framstått och fortfarande framstår som det enda medlet att få leva drägligt. Vi ha t.ex. uppvisat, att tillgodonjutandet av en sund och tillräcklig bostad mestadels står som ett alternativ till barnavel. Två tredjedelar av alla barn i Sverige leva också i osunda eller överbefolkade lägenheter. Och boendetätheten har sjunkit egentligen blott på grund av barnbegränsningen. Cassel framhäver liksom vi, att man här i landet gjort alldeles för litet för familjerna och för barnen.

Så långt är vi alltså ense. Vi är också eniga om att en verklig bot för den stora folksoten blott kan ernås på grundvalen av en stegrad produktion, ett möjligast raskt ekonomiskt framåtskridande. I de tre första artiklarna ser det ut som om Cassel föreställde sig att enbart en allmänt stegrad levnadsstandard skulle räcka till. Denna uppfattning är emellertid felaktig. Om det är någonting, som alldeles klart framgår av varje mera noggrant studium av födelsekontrollens inträngande i vårt folk, så är det detta, att ett allmänt stegrat välstånd icke i och för sig räcker för att stimulera till fortplantning. Upp till de praktiska gränser, vartill även med en utomordentligt förbättrad ekonomisk organisation en välståndsstegring i bästa fall skulle kunna nå, kan effekten på fruktsamhetsutvecklingen rent av bli den motsatta. I alla händelser är det klarlagt, att man icke genom blott en dylik allmän välståndsstegring kan stoppa den pågående avfolkningen, d.v.s. ernå den mycket kraftiga stegring av fruktsamheten, som detta skulle kräva. Det skulle för frågans fortsatta diskussion vara av betydelse att från professor Cassels sida få ett medgivande om detta sakförhållande.

Annons
Annons
Denna artikel var inför i SvD den 6 december 1934.

Denna artikel var inför i SvD den 6 december 1934.

Foto: SvD:s arkiv
Denna artikel var inför i SvD den 6 december 1934. Foto: SvD:s arkiv

Vad som därutöver behövs är först och främst en större trygghet för de enskilda familjernas ekonomiska existens. Osäkerheten, och den intensiva känslan av denna osäkerhet, är kanske tidens värsta onda. Därutöver behövs det positiva åtgärder i syfte att minska de med barnens uppfödande och uppfostran under moderna industriella förhållanden förenade bördorna för de enskilda familjerna, framför allt de ekonomiska. Detta är en krass formulering av det program, som blir en given slutsats av varje positivt och ingående studium av vår befolkningsfråga. Vill man ha en mera idealistisk formulering, kan man uttrycka saken så, att hela nationen måste i högre grad än hittills besinna sitt gemensamma ansvar för de barn, som skola bli dess nästa generation. Ungkarlar, barnlösa familjer och enbarnsfamiljer få icke undandraga sig sin del i detta ansvar helt enkelt genom att icke vilja – eller av fysiologiska skäl icke kunna – sätta barn till världen. Den enklaste metoden att förverkliga detta program är naturligtvis, som också ofta föreslagits, att verkställa en direkt inkomstomfördelning till fördel för flerbarnsfamiljerna, t.ex. genom "barntillägg”. Det är av alla omdömesgilla fackmän medgivet, att en sådan inkomstutjämning för att vara effektiv måste läggas så, att avgifterna i viss mån växa ej blott med relativ barnlöshet utan även med stigande inkomst och ekonomisk bärkraft.

Annons
Annons

Då man emellertid icke genom ett sådant system har full säkerhet för att barnen verkligen bli de som få dra fördelarna helt ut – men även med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenser, som vi uppvisat – avvisa vi denna enkla omfördelningsmetod såsom olämplig och praktiskt ogenomförbar. Större delen av vårt arbete ha vi därefter ägnat åt en ingående analys av den praktiska frågan hur man indirekt, d.v.s. genom en utvidgad och omriktad socialpolitik, skall kunna både effektivare och billigare nå samma resultat. En saklig befolkningspolitisk diskussion, som icke rör sig i luften, måste koncentrera sig på dessa praktiska förslag till familjevärnande och barnavårdande socialpolitik – såvida man nämligen icke råkar hysa den grova villfarelsen, att avfolkningen skulle kunna stoppas alldeles utan dylika insatser.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Cassels sista artikel häntyder på att åtminstone icke han delar denna villfarelse, låt vara att han, som eljest är känd för att ge klart besked, här stapplar åtskilligt på målet. I sin första och andra artikel talar han däremot vidlyftigt i allmänna ordalag om våra radikala förslag, som han dessutom för att ge bättre effekt kallar "kommunistiska”. Han är till den grad angelägen att varna sina läsare för dessa farliga förslag, att han alldeles glömmer att med ett ord underrätta om vad de praktiskt innebära. Vi tro nu, att denna metod icke ens taktiskt är verkningsfull. Man skrämmer numera icke i Sverige en socialt någorlunda bildad läsekrets med allmänna fraser om "kommunism”, som man förr skrämde barn med sotarn. Åtminstone varar förskräckelsen icke längre än till dess det blivit klarlagt vad denna "kommunism” i praktiken går ut på. Och finner man då att den blott innebär ett fullföljande och rättvridande av just de socialpolitiska ansatser från föregående generation, som mer än andra uppburits av det största måttet av allmänt gillande i alla samhällsklasser, kan effekten bli den alldeles motsatta.

Annons
Annons
Gunnar Myrdal om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Gunnar Myrdal om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934.

Foto: SvD:s arkiv
Gunnar Myrdal om understreckarna i jubileumsnumret av SvD på tidningens 50-årsdag 15/12 1934. Foto: SvD:s arkiv

Vad är det nämligen vi föreslagit? Jo, mödraskydd, utökade moderskapsunderstöd, större skattefria avdrag för oförsörjda barn. Vidare subventionerad bostadsförsörjning för fattiga flerbarnsfamiljer (som av en nära nog enhällig expertis förordas och bl.a. är en nödvändig förutsättning för en effektivare samhällelig bostadsövervakning allmänt sett), fria skolluncher och prisrabatter på nödvändiga livsmedel i syfte att bättre uppehålla barnens näringsstandard (som nyss på grundvalen av Norrlandsundersökningens avslöjanden förordats av medicinalstyrelsen, som i stor utsträckning redan praktiserats i andra länder och bl.a. upptagits på den "nationella” regeringens program i England, och som även i vårt land kommer att framtvingas redan av rent jordbrukspolitiska skäl, om vi inte vilja mer än nödvändigt ingripa i jordbrukarnas rörelsefrihet genom produktionsbegränsande åtgärder, innebärande ett underutnyttjande av den i jordbruket bundna arbetskraften), ett i olika hänseenden rationaliserat hälsovårdsväsen med speciell inriktning på barnens psykiska och fysiska hälsa (innefattande en serie reformer, vilka emellertid alla stå på dagordningen och livligt diskuteras i expertkretsar), ett skolväsen som i högre grad inriktar sig på barnens moraliska fostran, deras riktiga inordnande i samhället och deras utveckling till ansvarsmedvetna medborgare, ett rationaliserat yrkesval och kraftigt förbilligade utbildningsmöjligheter för de unga i syfte att i högre grad förverkliga deras rättmätiga krav på ökad rörelsefrihet, stegrade livsmöjligheter och arbetslycka och samtidigt värna samhällets intresse i att rätt man kommer på rätt plats, barnkammarskolor och andra anordningar, som tillgodose de hittills i socialpolitiken nästan bortglömda barnen mellan 1 och 7 år och som därtill sätta även de förvärvsarbetande mödrarna i tillfälle att föda barn o.s.v. Slutligen och kanske framför allt: upplysning och folkuppfostran i bostads-, närings-, uppfostrings- och hälsofrågor m.m.

Annons
Annons

Den vridning av hela vår socialpolitik från att som hittills vara symtomatisk till att bli profylaktisk, som skulle ligga i reformer efter dessa linjer, är motiverad i och för sig, men den blir livsnödvändig i närvarande befolkningspolitiska läge. Cassel medger det i efterhand men borde då också ha tagit konsekvensen: en saklig och praktisk diskussion måste gå in på just dessa sakliga och praktiska problem. En blott principiell diskussion, som icke alls ingår på sakfrågorna, kan knappast bidraga till annat än att söva allmänheten i den tankelättja, vars faror i nuvarande läge Cassel på ett så förtjänstfullt sätt understrukit.

Professor Cassel tror sig möjligen fritagen från en sakdiskussion genom att i största allmänhet påstå att kostnaderna för reformernas genomförande överstiga vad vi ha råd med. Det vore i så fall ganska sorgligt, eftersom konsekvensen bleve, att läget då är hopplöst. Den saken är nämligen tillräckligt utredd, att vår befolkningsutveckling för närvarande har en sådan riktning och de sociologiska orsakerna en sådan natur, att om icke åtgärder av den allmänna typ och den ungefärliga storleksordning som vår socialpolitiska diskussion anger, bli vidtagna, så kunna vi låta allt hopp fara om den svenska folkstammens bevarande. Det är inte säkert, att ens dessa – av Cassel såsom alldeles fantastiskt för kostsamma utan diskussion avfärdade – åtgärder hjälpa. Vi böra på denna punkt tänka klart och inte falla offer för lättsinniga illusioner.

Men vidare borde Cassel redan i sina första artiklar ha uppmärksammat, vad han i sin sista artikel kraftigt understryker, nämligen att en icke alldeles oväsentlig del av ett familjevärnande barnavårdsprogram kan förverkligas redan genom en rationalisering av den socialpolitik vi redan ha. Detta gäller t.ex. skolan. Vad gäller reformerna i allmänhet och kanske särskilt hälsovårdsreformerna, bör vidare erinras om att ej blott från "kommunistisk” utan frän varje genomtänkt "socialekonomisk” synpunkt en omfördelning av kostnadsbördorna mellan de enskilda familjerna och från familjerna till det offentliga icke är detsamma som en stegring av desamma "för samhället i helhet”. En verklig kostnadsstegring blir det däremot fråga om, då kvantiteten och kvaliteten av de tjänster och nyttigheter, som komma familjerna och barnen till godo, höjas. Även i dessa fall bör man dock inte överdriva kostnadsbördan därav. Vad gäller uppehållandet av en god näringsstandard för barnen kan den med nuvarande läge för det svenska jordbruket ernås utan stort ökade realkostnader. Framför allt i jordbrukspolitiken gäller det nu "to get the overproducer to meet the underconsumer”, som det engelska slagordet lyder. Vi beklaga, att vi icke varit i stånd att lämna noggrannare kostnadskalkyler, men i den mån alla dessa frågor bli utredda, blir det efter hand möjligt, och då blir det – liksom i vår bok – fråga om grader, etapper och olika alternativ. Redan nu kunna vi tillägga, att en byggnadsverksamhet, som skulle förse alla nu trångbodda fattiga familjer i städer och stadsliknande samhällen, som ha tre eller flera barn, med nya bostäder i lägenheter om 2 och 3 rum och kök, skulle kräva något mer än ett års extra byggnadsproduktion – som naturligtvis måste fördelas på flera år – och i fullbordat skick fordra en årlig subvention av omkring 5 millioner kronor.

Annons
Annons

Kostnaden är stor, men anser man saken viktig, är den icke avskräckande. Det är klart: vilja vi sörja bättre för barnen här i landet, få vi arbeta hårdare och försaka mer av annan konsumtion. Man löser icke befolkningsfrågan genom något trolleri, utan extra arbete och försakelser. Risken är, att alltför många i vårt land visserligen behjärtat se den stora folkfaran men förfärade vika, så snart det kommer till de ekonomiska konsekvenserna. Detta hör till det moraliska i problemet. Befolkningsfrågan ställer på oss alla, som leva på livets solsida, moraliska krav att inte bara anse något i största allmänhet för gott och riktigt utan även att vara beredda att offra och offra rätt mycket. För vår del kunna vi icke sägas ha gjort oss några illusioner om den svenska borgerlighetens redobogenhet i detta hänseende. Vi skulle vara enbart lyckliga, om vi därutinnan misstagit oss. Mycket i svensk politik skulle då komma att se annorlunda ut under de närmaste decennierna.

Men med all sannolikhet kommer svensk konservativ åskådning bara att baklänges drivas till den kostsamma familjevårdande socialpolitiken. Under reträtten komma fraser om "kommunism”, "orimliga anslagskrav” och den "individuella friheten” att virvla i luften. Det ha de alltid gjort. De första socialpolitiska inskränkningarna av de allra gräsligaste formerna av barnarbete möttes också på sina håll med påståenden om att de betecknade ingrepp i näringslivets frihet och att de voro ekonomiskt ruinerande. Det svenska högerpartiet står faktiskt i dag för en socialpolitik som för blott ett par decennier sedan med samma rätt skulle ha stämplats såsom kommunism. Tar högerpartiet nästa riksdag upp befolkningsfrågan, har det att vandra vidare på den "kommunistiska” linjen. Vi våga erinra denna tidnings läsare om att professor Cassel själv, som nu med rätta står som den liberala konservatismens stora auktoritet, för blott trettio år sedan förordade socialpolitiska reformer av den art, att han då för många framstod såsom en farlig socialist. När han nu står på den motsatta fronten, beror det ju inte bara på att han blivit förståndigare med åren, utan även på att världen rört sig honom till mötes.

Annons
Annons

Blott ännu ett ord om den produktionspolitiska sidan av saken. Den kunde i vår bok inte upptagas till ingående behandling, men vi stannade dock icke vid enbart principiella fraser utan gåvo ansatspunkter för en saklig diskussion. Det är en gemensam utgångspunkt för oss och professor Cassel, att vi måste stegra vår produktion och att vi även ha de tekniska möjligheterna därtill (låt vara att Cassel stannar vid detta krav, medan vi framhäva att ett ökat välstånd icke i och för sig räcker för att säkra en fruktsamhetsstegring utan blott i samband med därigenom möjliggjorda socialpolitiska reformer, vilka bland annat innebära en avlastning av de enskilda flerbarnsfamiljernas kostnader för barnen). Även i denna fråga undviker professor Cassel en saklig diskussion genom att på numera modernt sätt stämpla våra krav som socialistisk eller kommunistisk "planhushållning”, medan han själv försvarar "friheten”. En dylik schablonisering gör icke allmänheten mera upplyst. Den är särskilt olycklig i detta fall, då den skapar alldeles överdrivna föreställningar om meningsskiljaktigheter som icke existera. Nu förhåller det sig nämligen faktiskt så, att de speciella krav på en till större rörlighet syftande organisation av arbetsmarknaden som professor Cassel reser, även framhävts av oss såsom en både socialpolitiskt och ekonomiskt motiverad reformlinje. Särskilt gladde oss därvid Cassels ståndpunktstagande till kvinnornas arbetsrätt. Det är så vitt vi veta första gången en borgerlig nationalekonom visat klara färger i den frågan, och skulle vår bok inte ha gjort någon annan nytta än att ha framkallat detta hans redliga understödjande av ett just nu impopulärt frihetskrav, skulle vi känna vår möda rikligt gengäldad.

Annons
Annons

Med dessa undantag – där Cassel ju instämmer med oss – undviker han alldeles att gå in på de produktionsekonomiska sakfrågorna. Det må vara oss tillåtet att påpeka, att den uppfattning i jordbrukspolitiken som vi framlagt, tämligen nära överensstämmer med gravitationspunkten för vad jordbruksexperterna anse. Den är i alla händelser inte frihets- och produktionsfientlig utan tvärtom. Detsamma gäller, skulle vi tro, de åsikter som uttalats i fråga om byggnadsproduktionen, marknadernas rationalisering, migrationsfrågorna o.s.v. Men då Cassel alldeles avstått från saklig diskussion, går det inte att öppna ett meningsutbyte. Blott detta vilja vi ha betonat, att man icke avfärdar – lika litet som man försvarar – framställda åsikter blott genom att stämpla dem med beteckningen: socialistiska. Det skadar visserligen icke alls, att man drar upp de principiella politiska gränslinjerna – tvärtom blir diskussionen då ärligare – men därmed äro sakfrågorna icke mer än mycket ytligt belysta.

Över huvud taget ha professor Cassels artiklar icke kunnat undgå att ge den i viss mån beklämmande känslan, att han visserligen kunnat gripas av det fruktansvärda och ödesmättade i vårt folks läge på grund av fruktsamhetsnedgången, men att han vad gäller praktiska förslag står tomhänt och är benägen att blott nöja sig med att upprepa gamla besvärjelser. Delvis torde detta ha sitt samband med att befolkningsfrågan alls icke är – icke ens huvudsakligen – en nationalekonomisk fråga utan en sociologisk, socialpsykologisk, socialpedagogisk, socialhygienisk och i sista hand en moralisk fråga. Men dessa befolkningsfrågans långt viktigare aspekter måste vi för denna gång lämna därhän. Där gäller valet icke konservatism eller nihilism – att hålla fast vid gamla värden eller att förkasta dem – utan det gäller att klarsynt se hur i en föränderlig värld även normer och värden förskjuta sig och att modigt bejaka det positiva även i det nya.

Laddar…
Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons