Annons

Peer GyntMakalös Peer Gynt i svettig infernovandring

Erik Ehn är makalös som Peer Gynt.
Erik Ehn är makalös som Peer Gynt. Foto: Sören Vilks

Den tyske stjärnregissören Michael Thalheimer iscensätter ”Peer Gynt” som ett expressionistiskt skri, ett rappt kammarspel på stora scenen. Erik Ehn är makalös som Peer i en sevärd moralitet om ansvaret att vara människa.

Under strecket
Publicerad

Erik Ehn och Rebecka Hemse, som gör drömbilden av kvinnan.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 3

Erik Ehn och Carl Magnus Dellow.

Foto: Sören Vilks Bild 2 av 3

Stina Ekblad som Mor Åse.

Foto: Sören Vilks Bild 3 av 3

Det står ett fundament längst fram på den stora Dramatenscenen. Där står, ligger eller vrider sig Peer Gynt – representant för Människan, ett plågat kött, fyllt av övermod, begär och groteska visioner. En introvert själ som vill förverkliga sina drömmar så mycket att han blir dem, och sig själv nog. Han är sin egen cell och galna labyrint. Yttervärlden är en kuliss, projektionsduk för monoman hybris.

Tysken Michael Thalheimer har återvänt till Dramaten efter att ha satt upp ”Woyzeck” för några år sedan, nu för att tolka ”Peer Gynt” av Ibsen – detta klassiska vandrings- och utvecklingsdrama som skildrar en yngling som söker framgång men till sist inser sin dödlighet. Han har glömt att det enda som är värt något är den kärlek som väntar, och förlåter. Thalheimer iscensätter nu texten som ett kammarspel, fast på stora scenen, försedd med en skog av gallerlika stammar. Han har reducerat rollistan, till bara sex aktörer: Peer, mor Åse, en trio huliganer, och Solveig. Den sistnämnda står för kärleken, förlåtelsen och utåtriktad empati – allt det som Peer inte är.

Annons
Annons
Annons