Annons
X
Annons
X
Scen
Krönika

Lars Ring: Maigret överträffar den nordiska deckarfloden

Vi recenserar inte många böcker ur deckarfloden, här på SvD. Det är inte så konstigt: ju fler böcker som publiceras, ju fler som vill bli rika på att bli del av det nordiska deckarundret, desto mer urvattnad och mallad har spänningsromanen blivit. Det som en gång – med Sjöwall/Wahlöö och Mankell – var kritisk samhällsanalys med litterära ambitioner är numera ofta rätt torftigt.

Alla dessa kommissarier som man ska förhålla sig till. Deras trauman, deras prudentliga skarpsinnen och deras familjeliv – så fyllda av utomordentligt tråkig vardag. Det är ironiskt att Leif G W Persson numera skriver polisromaner som gör satir över hela genren via sin superegoist, polisen Evert Bäckström.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Man läser deckarna för gåtan, för den långa vägen till att förstå och reda ut. Det är därför genren är så populär. Att stå inför något obegripligt. Deckaren är ett lättsamt substitut för existentiell problemlösning. Gåtan döden, skulden – ansvaret. Stora frågor som man snuddar vid, som svischar förbi. Och förklaras gärna via någon lämplig, arketypisk dödssynd: lust, girighet, fåfänga...

    Annons
    X

    Vilken lycka då att snubbla över en ett halvt dussin nyutgivna Maigretromaner. Georges Simenon odlar en bedräglig enkelhet, som – upptäcker jag nu när jag läser om böckerna – innehåller en fin, uppgiven melankoli. Texterna om Maigret är glesa och fylld av flydd fransk tid. Simonen har ett språk som nästan kan likna existentialisternas. Jag slukar dem, det är små mästerverk.

    Kommissarien Maigret är en tämligen tjock man som dricker oerhörda mängder av allt han kommer över, särskilt till lunch. Han löser sina fall, ofta trist solkiga, genom att ständigt cirkla kring platsen för brottet. Återvända till trötta barer, sjaskiga nattklubbar, turisthotell, eller fattiga kuststäder. Envis, och utan den metod alla tror att han har. Han ser hur omgivningen ser upp till honom, själv känner han sig som en naiv elvaåring som vet att han dricker för mycket och träffar sin fru alltför sällan. Han odlar en tystnad runt omkring sig, via ett visst självförakt – som han beklagar men som ofta kommer som svans på allt vin.

    Jag läser och läser om ändlösa vandringar från bar till bar. Skildringarna av Paris för tankarna till Christer Strömholm – snapshots från baksidor, såväl från städer som av människor. Bäst av allt: Maigret reflekterar aldrig över sig själv, han bara är – grav nikotinist, obekväm, arg men aldrig banal.

    Simenon förkortar, låter tomhet blåsa genom språket och det smutsiga Paris. Han väljer sina detaljer med omsorg. Sparar in på dialogen. Simenon avslöjar aldrig svaren på gåtorna före det absoluta slutet. Ett stråk av Modiano, av Camus – jag överdriver kanhända, men det är något där. En litterär kvalitet. Långt, långt bort från Fjällbacka.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X