Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

"Magritte - la trahison des images” Magritte – lättillgänglig och gåtfull på samma gång

René Magritte var en målande tänkare som laborerade med bilden och språket. Dan Backman dyker ner i en bildvärld där ingenting är vad det synes vara på Centre Pompidou i Paris.

René Magritte, ”La lampe philosophique”, 1936.
René Magritte, ”La lampe philosophique”, 1936. Foto: Centre Pompidou

"Magritte - la trahison des images”

Genre
Måleri
Var
Centre Pompidou, Paris

TOM 23 januari 2017

Det är synd om surrealisterna. Särskilt Salvador Dali och René Magritte. Som två av konstriktningens största och visuellt tydligaste namn är deras konst komprometterad och banaliserad. En ursprungligen radikal strävan att låta det undermedvetna ta plats har i händerna på mindre nogräknade efterapare blivit till populärkulturell kitsch. Det finns det otaliga exempel på.

Båda vred och vände på världen och existensen, och vår förståelse av den, men på olika sätt. Där den excentriskt extroverta spanjoren Dali fortfarande är att betrakta som en tvättäkta surrealist var den diskret introverta belgaren Magritte mycket svårare att gruppera och etikettera. Han sökte sig förvisso till Paris och kretsen kring André Breton men det klickade aldrig och efter två år var han tillbaka i Bryssel.

René Magritte, ”Querelle des universaux”, 1928. Foto: Centre Pompidou

Bildmässigt ligger Magritte förstås nära surrealisterna men där dessa gärna utgick från drömmar, psykoanalys och automatism var Magritte mer av en tänkare som laborerade med bilden, språket och filosofin.

Annons
X

Den omfattande och publikdragande utställningen på Centre Pompidou har tagit fasta på detta och placerar Magritte i en historisk och filosofisk kontext. Moderna Museet gjorde samma sak 2011 när Lars O Ericssons essä ”Magritte - Foucalt. Om orden och tingen” publicerades tillsammans med en liten esoterisk utställning i Pontus Hulténs visningsmagasin.

Utställningens curator Didier Ottinger har identifierat fem motivområden - draperier, skuggor, ord, flammor och delade kroppar - och hängt hundratalet målningar i fem rum. Vart och ett ackompanjerat av en historisk målning med bibliskt eller mytologiskt motiv som anknyter till temat.

 René Magritte, ”La condition humaine”, 1935. Foto: Centre Pompidou

Det är en intressant men något ansträngt akademisk tolkningsmodell, fast som disposition av konstverken fungerar det. Rummen hålls motiviskt samman och man blir varse hur metodiskt Magritte pillade isär såväl den värld vi har runt omkring oss som vårt sätt att beskriva densamma. Det är som att han om och om igen vill påvisa att världen - husen, sakerna, himlarna, bergen människorna, fåglarna - inte är vad den synes vara. Och att språket vi använder oss av inte kan fånga vare sig själva existensen eller det vi tror oss se och uppleva.

Det är ett undersökande som i sin torra saklighet och eleganta vitsighet mer blir som ett illustrerat läromedel i en skola för annorlunda varseblivning än som ett surrealistiskt djupdykande i det undermedvetna.

Det finns gott om filosofiska spetsfundigheter att plocka upp för den som så vill, men man behöver inte veta eller bry sig ett skvatt om vare sig Platon, Hegel eller Foucalt för att kunna tillgodogöra sig målningarna. De låter sig förvisso villigt lånas till konstvetarnas resonemang och spekulationer men behåller sin integritet och gåtfullhet.

 René Magritte, ”La trahison des images (Ceci n’est pas une pipe)”, 1929 Foto: Centre Pompidou

Det är en omfattande utställning med många centrala verk. Den antagligen mest kända målningen, den med pipan som inte är en pipa, finns med och har även lånat ut titeln till uställningen: ”La trahison des images”. På svenska blir det ungefär bildernas förräderi eller opålitlighet, vilket ju är precis det som Magritte intresserade sig för. Och som för ett tag kom att placera honom i den postmodernistiska hetluften på 1980-talet.

Titlarna utgör ett eget kapitel i konstnärsskapet. Den nyss nämnda målningen korresponderar med bilden men oftare är det som att titlarna mystifierar mer än de klargör innehållet. Magritte har själv skrivit att titlarna inte förklarar bilderna och att bilderna inte illustrerar titlarna.

Målningen med pipan må se ut som en plansch eller illustration, med den för Magritte så typiska skrivstilen, men är väl värd att ses i sitt original. Magritte var en skicklig och känslig målare och det som kan se pedantiskt och torrt ut i reproduktion har i verkligheten en sensuell lyster.

René Magritte, ”La durée poignardée”, 1938 Foto: Centre Pompidou

Det finns så många målningar att stanna upp vid, kända och okända. Som den av konstnären - Magritte själv? - som målar upp en fågel på duken trots att det som porträtteras är ett ägg. Eller den med ett rykande ånglokomotiv som tycks rusa framåt i full fart även om det är fastmurat i en öppen spis. Båda bilderna är lika svindlande vackra som logiskt jonglerande.

Färgerna och den exakta teckningen i den sistnämnda målningen påminner om Hergés pedantiskt stiliserade sätt att teckna fram Tintin-äventyren. Hergé, som även han var belgare, ägnas också en stor och mycket sevärd utställning i Paris denna höst/vinter (på Grand Palais till och med 15 januari).

René Magritte, ”L’Ellipse”, 1948. Foto: Centre Pompidou

Hergé var serietecknare och Magritte konstnär, med allt vad det innebär av olika utgångspunkter och strävanden, men formellt finns det stora likheter. Nog kan man fantisera fram både en Tintin och en Haddock i Magrittes borgerliga interiörer.

Förutom de ofta planschliknande målningar man förknippar med Magritte finns det också några som mer eller mindre avviker från normen. De är snabbt och expressivt målade och tillkomna som i affekt efter brytningen med André Breton och surrealistgruppen i Paris. En av dem, ”L’Ellipse” från 1948, är särskilt utflippad: en grön figur med kubb och gevärspipa till näsa. Den ser mer ut att vara målad av valfri Los Angeles-konstnär på 1990-talet och förstärker den känsla som Magritte förmedlade med sin konst: att inget är vad det synes vara.

Annons

René Magritte, ”La lampe philosophique”, 1936.

Foto: Centre Pompidou Bild 1 av 6

René Magritte, ”Querelle des universaux”, 1928.

Foto: Centre Pompidou Bild 2 av 6

 René Magritte, ”La condition humaine”, 1935.

Foto: Centre Pompidou Bild 3 av 6

 René Magritte, ”La trahison des images (Ceci n’est pas une pipe)”, 1929

Foto: Centre Pompidou Bild 4 av 6

René Magritte, ”La durée poignardée”, 1938

Foto: Centre Pompidou Bild 5 av 6

René Magritte, ”L’Ellipse”, 1948.

Foto: Centre Pompidou Bild 6 av 6
Annons
X
Annons
X