Recension

"Magritte - la trahison des images”Magritte – lättillgänglig och gåtfull på samma gång

René Magritte, ”La lampe philosophique”, 1936.
René Magritte, ”La lampe philosophique”, 1936. Foto: Centre Pompidou

René Magritte var en målande tänkare som laborerade med bilden och språket. Dan Backman dyker ner i en bildvärld där ingenting är vad det synes vara på Centre Pompidou i Paris.

Under strecket
Publicerad
René Magritte, ”Querelle des universaux”, 1928.

René Magritte, ”Querelle des universaux”, 1928.

Foto: Centre Pompidou
 René Magritte, ”La condition humaine”, 1935.

 René Magritte, ”La condition humaine”, 1935.

Foto: Centre Pompidou
 René Magritte, ”La trahison des images (Ceci n’est pas une pipe)”, 1929

 René Magritte, ”La trahison des images (Ceci n’est pas une pipe)”, 1929

Foto: Centre Pompidou
René Magritte, ”La durée poignardée”, 1938

René Magritte, ”La durée poignardée”, 1938

Foto: Centre Pompidou
René Magritte, ”L’Ellipse”, 1948.

René Magritte, ”L’Ellipse”, 1948.

Foto: Centre Pompidou
Annons

Det är synd om surrealisterna. Särskilt Salvador Dali och René Magritte. Som två av konstriktningens största och visuellt tydligaste namn är deras konst komprometterad och banaliserad. En ursprungligen radikal strävan att låta det undermedvetna ta plats har i händerna på mindre nogräknade efterapare blivit till populärkulturell kitsch. Det finns det otaliga exempel på.

Båda vred och vände på världen och existensen, och vår förståelse av den, men på olika sätt. Där den excentriskt extroverta spanjoren Dali fortfarande är att betrakta som en tvättäkta surrealist var den diskret introverta belgaren Magritte mycket svårare att gruppera och etikettera. Han sökte sig förvisso till Paris och kretsen kring André Breton men det klickade aldrig och efter två år var han tillbaka i Bryssel.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons