X
Annons
X
Recension

I’m not there Magnifik hyllning till ett geni

Heath Ledger i I'm not there. Foto: SCANBOX

Sällan har en titel varit så mångbottnad – "I’m Not There" är en låt av Bob Dylan som har varit frånvarande – en obskyr bootleg för de inbitna. Som till tematik och trevande formmässighet summerar Dylans favorittillstånd – undanglidande – och är en spegling av Haynes filmiska meditation över artisten. För I’m Not There är ingen traditionell biografisk film. Genom att låta sex olika skådespelare spela lika många "Bob Dylan" i ett ickelinjärt narrativ som drar inspiration från Bob Dylans liv och konst fångar Haynes en central idé hos artisten, som – utifrån Arthur Rimbauds citat "Jag är en annan " sagt att när han vaknar är han en person och när han går och lägger sig en annan.

Filmmediet låter sig utmärkt nyttjas för att gestalta detta: Att låta en svart pojke (Franklin) förkroppsliga det påhittade CV om föräldralösa färder i bluesens land som en ung Robert Zimmerman hade med sig till Greenwich Village 1961 – och döpa karaktären till Woody Guthrie – summerar den äkthetssträvan som fanns i den vita folkmusikrörelsen och som Dylan kom att vända sig emot. Det är just denna sextiotalsidé om jagets instabilitet – som även Warhol och Godard utforskade – som Haynes film bygger på och som fick folkpuristerna att hata den surrealistiske Dylan.

Heath Ledger i I'm not there.

Foto: SCANBOX Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X