X
Annons
X

Maggie har vaknat

BEATRICE MAGGIE ANDERSSON Hon vann en Guldbagge för dokumentärfilmen Maggie vaknar på balkongen. Nu är duvbajset borta, vinstbaggen hänger bredvid prydnadstallriken med kunga­paret och Maggie Andersson vill tro att ett bättre liv börjar.
– Filmen var jätteviktig. Människor måste få se hur det är för såna som mig.

undefined
Foto: HENRIK ROSENQVIST

Ska sanningen fram har Maggie aldrig vaknat ute på sin balkong. Hon får svindel bara hon närmar sig räcket 15 våningar upp i en av Malmös förorter. Ändå har hon, med hjälp och möda, städat bort drivorna med duvbajs, tomflaskorna och golfbagen som blev kvar efter hennes exman, den siste. Kvar står en soptunna i plast, den har en gammal vinylskiva som lock. Nu trummar regnet mot etiketten med sin avskavda Stilla natt.

Mycket har med andra ord hänt sedan Maggie, tillsammans med dokumentärfilmarna Mark Hammarberg och Ester Martin Bergsmark, gjorde en film om sitt liv, just med titeln Maggie vaknar på balkongen. För några veckor sedan vann de en Guldbagge och i morgon visas filmen i SVT1.

– Jag är filmstjärna, det är fantastic, sammanfattar huvudrollsinnehavaren, hon som officiellt heter Beatrice Andersson–"Maggie är som ett smeknamn, you know" – från sin soffhörna samtidigt som hon pekar ut platsen där Guldbaggen ska sitta. Det får bli på väggen över tv:n, till vänster om prydnadstallriken med Carl Gustaf och Silvia.

Annons
X

– Där blir det bäst. Jag älskar kungen, att han bestämmer i Sverige och inga militärer eller diktatorer. Drottningen är också bra, jättebra. Hon värnar om barnen.

Det är med försiktiga steg jag klivit in i Maggies lägenhet, den som utgör hennes eget universum. Mark Hammarberg är med och har förvarnat att det kan ta tid innan hon vågar prata. Inte för att svenskan ställer till problem– eller för att hon är psykiskt skör. Jo, skör kanske. Inte galen men skör. Men när hon möter främmande människor brukar hon först bli reserverad. Och mycket artig.

I filmen får man ett annat intryck. Där är hon kvinnan som får en kamera och går ut och filmar sin vardag. Hon som pratar och skrattar och ropar Hej kompis till pudelpensionärer och panflöjtsspelare, hon som driver runt på nätterna, dansar på svartklubbar – och blir misshandlad på öppen gata. Allt medan hennes kamera rul–lar.

Förklaringen är enkel:

– Jag ville visa att det här livet finns också. Ingen människa har kunnat hjälpa mig att vittna, kameran kunde.

– Jag sprang runt och pratade med folk som vräkte ur sig alla möjliga hemskheter. Sen sa jag: "Om du menar vad du säger, kan du säga det till kameran också?". Det ville dom, nästan alla.

Hennes skratt är lika högt som i filmen, skyggheten borta. Med inlevelse berättar Maggie sin historia, börjar med glädjen över Guldbaggen, hur hon bestämt sig för att inte våga tro på en seger men ändå förberedde ett tacktal på tåget till Stockholm.

– Och sen, när de sa att vi vunnit, då bara skrek vi. Så här: Jaaaaa.

– Hela prisutdelningen var jätterolig även om jag inte kände till någon av skådespelarna. Först efteråt förstod jag att jag kom på bild tillsammans med Mikael Persbrandt. Jag hade ingen aning om vem han var, det är sant. Är det viktigt att man vet det i Sverige?

När dokumentärfilmarna Hammarberg/ Bergsmark första gången stötte ihop med Maggie – det var en sen natt på en svartklubb där ingen kunde undgå kvinnan klädd i guld som drack mjölk och överröstade alla – ja, då blev hon tvärsur över frågan om hon ville vara med i en film. Eftersom hon trodde att det handlade om en porrfilm. Åren i Sverige har lärt henne att en kvinna som hon, som älskar guld och pratar för högt, uppfattas som antingen galen – eller prostituerad.

– Men jag har aldrig sålt sex för pengar. Aldrig. Hur fattig jag än har varit. Jag är ingen hora, jag är kvinna.

Hon har sidenklänning – och tjocka, vita sockor på fötterna som vilar stadigt mot golvet. Jo, man kan nog säga att Maggie har vaknat. Även om hon använder andra ord:

– Livet har blivit precis som jag säger i filmen. Extreme, fantastic. Jag har gått igenom en massa problem men nu, 2009, börjar mitt normala liv. Så vill jag tänka.

Hennes bakgrund kan sammanfattas i de skärvor hon lägger fram över soffbordet: Född i en by i Kenya. Tillhör massajfolket, enligt hennes egen definition "såna som bor i skogen". Fick aldrig någon skolutbildning. Arbetade under flera år som barnflicka. Rymde flera gånger, bland annat för att slippa bli omskuren. Blev redan som 13-åring gravid med en pojke som tvingade sig på henne, rymde till en annan, manlig vän och fick honom att tro att han var far till barnet hon väntade.

– Hade han fått veta sanningen hade han slagit ihjäl min son. Fast jag berättade sanningen sen, min son fick veta att den där mannen inte var hans far.

Det fanns skola i din by. Varför fick du inte gå där?

– Min far bestämde det. När man gifter bort en dotter i Kenya får man kor och kycklingar från släkten som hon gifter in sig i. En flicka med utbildning är mindre värd, för henne får man inte lika många djur.

Varför då? Gör kunskaper henne till en sämre hustru?

– Ja, precis. De flickor som får gå i skolan kanske till och med vägrar gifta sig, de klarar sig själva.

– Men jag var nyfiken, ville lära. Så jag gick dit en hel termin, i mina vanliga kläder. Sen sa de att min pappa måste betala skoluniform, skor och en penna. Då fick jag sluta och börja arbeta som barnflicka.

Hur gammal var du då?

– Åtta år. Tror jag.

Hon gömmer ansiktet i händerna, en lång stund sitter vi tysta tills hon torkat tårarna:

– Jag har aldrig fått leka som andra barn. Men det här är ingenting jag brukar berätta. Människor tror jag är en sån som bara skrattar.

Det kanske hör ihop, att den som skrattar mycket också har lätt för att gråta, nära till sina känslor?

– Så är det, precis så. Men det är inte bara i Sverige som man tycker jag är konstig som pratar och skrattar för högt. Det gjorde man i Afrika också.

Maggie drog sig alltså fram så gott hon kunde. Till den där dagen för 13 år sedan när hon satt på ett kafé i Nairobi och en svensk man kom in och frågade om platsen vid hennes bord var ledig.

– Han var turist, hade kommit dit för att jaga djur. Vi fortsatte träffas och när han reste hem sa han att han ville att jag skulle komma till Sverige. Vi grät båda två när han for. Jo, det var kärlek.

På några veckor tog Maggie beslutet att lämna allt för att slå sig ner i ett land som hon aldrig ens hört talas om.

– I Afrika måste man inte ha känt varandra flera år innan man gifter sig. Allt går mycket fortare. Men jag hade en vän som sa att jag skulle dö om jag flyttade till Europa. Eftersom där var så kallt. Men jag sa att där bor ju redan folk, då måste jag också klara mig.

Hon kom till Rosengård i Malmö en vinterdag, såg förundrad på träden som hon uppfattade som döda.

– Jag visste inte att de sov och snart skulle få löv igen. Så min första tanke – å, den måste jag berätta – var att jag blev så glad för att jag inte skulle behöva gå så långt för att samla ved till elden. Inte förstod jag att ni hade elektriska spisar.

Förälskelsen som vaknat vid ett kafébord i Nairobi slutade med bråk, misshandel och skilsmässa, efter bara åtta månader.

– Han var ingen bra man, konstaterar Maggie kort.

Mannen som kom efter var samma sort, den som tog till våld när hon ville lämna lägenheten. Vi fördjupar oss inte i svårigheterna, det får räcka att hon fick hjälp av en kvinnojour.

De senaste sex, sju åren har hon levt ensam.

– Jag vann pengar på kasinot. 20040 kronor. För dem köpte jag den här lägenheten. Min siste man påstod att han skulle ha pengarna, att de var hans. Men jag räddade dem.

– Den här lägenheten är mitt liv, min frihet. Här bestämmer jag. Fast det var svårt när vi spelade in filmen, då hade jag så mycket duvor på balkongen att jag inte kunde sova, jag blev sjuk, kunde inte fortsätta på svenskundervisningen, har du sett filmen vet du att jag fick sluta.

Med långa, extremt långa, naglar stryker hon längs en rand i sidenklänningen, konstaterar att den som inte kan läsa och skriva svenska inte heller får något jobb.

– Min dröm är att få arbeta inom hemtjänsten men jag vet inte om det någonsin blir så.

I filmen gömmer hon breven från sonen, han som blev kvar i Kenya, under några soffkuddar. Idag, när också lägenheten blivit sanerad, ligger breven samlade i en kartong. Hon pekar mot den, suckar och säger att det är hennes andra dröm: Att hon ska få ihop tillräckligt med pengar för att ta hit sin son till Sverige.

– Han var vuxen när jag lämnade Kenya. Men han har det inte bra, inte bra alls. Om jag vann på Bingolotto skulle jag hämta honom.

En enda gång på dessa tolv år har hon återvänt till sitt gamla hemland, det var när sonen skulle omskäras. Hon, som själv rymde för att slippa, säger att det var viktigt för honom. Han ville inte bli mobbad.

– Jag har svårt att prata om honom, blir för ledsen. Idag har vi ingen kontakt. Från början ville jag att han skulle tro att hans mamma bara hade det fantastic, vilket jag också haft. Sverige är ett bra land, jättebra. Men det är också svårt. Alla är inte snälla.

Maggies sociala situation, och svaga hälsa, är en sak. Men det jag inte förstår, särskilt inte efter att ha sett filmen, är varför hon frivilligt utsätter sig för så många risker?

– Jag förstår att du undrar. Men jag har redan blivit ihjälslagen sex gånger och kan inte vara tyst. Människor måste se att så här är det är för såna som mig. Någon måste reagera!

Alla medverkande i filmen har lämnat sitt godkännande till att den får visas. Enligt Maggie är det viktigt. En av de få böckerna i hennes bokhylla är en tjock lagbok, hennes älsklingsbok.

– Den är bättre än bibeln för i lagboken står sanningen. Det är likadant med filmer. Jag tycker bäst om dokumentärer som visar verkligheten.

I framtiden drömmer hon, förstås, om att få göra fler filmer. Hon har kvar sin kamera, går knappt ut utan den. Lika beroende är hon av sina vackra kläder, de som–åtminstone till viss del – kommer från en beundrare i England.

– En vän, rättar hon. En vän i England som vet att jag tycker om kvalité.

När jag tar på min egen kappa där fodret släppt lutar hon sig fram, säger övertygande:

– Sånt behöver man inte berätta. Det som finns längst in kan vara ens hemlighet.

Beatrice Maggie Andersson lär ha kvar hemligheter innanför sin sidenklänning. Annat erkänner hon villigt, som att många svenska uttryck är obegripliga. Frågan om jag får låna hennes toalett möts av ett dånande gapskratt:

– Låna!? När hade du tänkt lämna tillbaka den!?

Läs även

Annons
X
Annons
X
Foto: HENRIK ROSENQVIST Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X