X
Annons
X

Maffig Christina bågnar av musikdramatisk lust

Christina
Kungliga Operan
Musik: Hans Gefors Text: Lars Forssell och Hans Gefors Dirigent: Stefan Solyom Scenografi och kostym: Kathrine Hysing Regi: Göran Järvefelt Iscensättning: Johan Molander Medv: Birgitta Svendén, Ingrid Tobiasson, Karl-Magnus Fredriksson, Agneta Lundgren, Tord Wallström, Marianne Hellgren Staykov, Lars Arvidson, Lars-Erik Jonsson m fl

I dagarna är det 350 år sedan Drottning Kristina abdikerade från den svenska tronen för att resa till Påvens Rom och konvertera till katolik. Och i veckan har Stockholmsoperan haft nypremiär på Hans Gefors opera "Christina" med libretto efter Lars Forssells skådespel "Christina Alexandra". Urpremiären 1986 var regisserad av Göran Järvefelt och ramarna från den iscensättningen bildar grund för Johan Molanders reprisregi.
"Christina" är dramaturgiskt ett livskalejdoskop av fragment, minnen och skärvor ur drottningens liv. Operans sammansatta och konfliktfyllda Christina-gestalt är uppdelad på tre: det misshandlade barnet, den vuxna regenten som
avsvär sig kronan och slutligen den gamla och härsklystna kvinnan som aldrig förmått älska. Christina söker förgäves finna livets mening genom kunskapen, filosofin eller Gud. Skeendet förmedlas genom hennes subjektiva perspektiv. Det är barnet Christina som upplever drottningmodern Maria Eleonora som perverst sadistisk, det är den vuxna Christinas äcklade skräck för sexualitet och hennes bild av folket, som blodtörstigt och djuriskt primitivt.
I minnet finns uppsättningen 1986, som en maffigt teatral opera i emotionell högspänning, med våldsamma kontraster mellan det pampigt storslagna och det intimt kammarmusikaliska. Kathrine Hysings scenografi och Järvefelts grundkoncept fungerar också i dag, där Christinas sökande, besvikelser och kärlekslöshet i ett dystert Stockholm upprepas i parallella situationer och speglingar i det färgrika Rom.
"Christina" bågnar av musikdramatisk lust och dirigenten Stefan Solyom håller Gefors personligt eklektiska musik med musikaliska associationer från italienskt
1600-tal, över romantik och expressionism till nordisk körklang och en doft av Evert Taube, i ett koncentrerat grepp.
Birgitta Svendén, som gjorde en minnesvärd prestation som den vuxna Christina vid urpremiären, gör återigen rollen med beundransvärd intensitet och kontroll; motsägelsefull, knutet frustrerad och rastlös med en mättad röstklang som skuggas av tvivel och plåga. Ingrid Tobiassons åldrade Christina är magnifik i sin bitterhet och hänsynslösa maktfullkomlighet, tills hon i den sublima slutbilden når befrielse i dödsögonblicket. Den Okände, som blir en symbol för den kärlek som Christina aldrig förmår omfatta och som hon till slut dödar, sjungs av Karl-Magnus Fredriksson med varm empati.
Det som däremot känns daterat är flera av de stora folkscenerna. Där Gefors musik och Forssells text samspelar i en tät och finmaskig väv av narrspel, kvick ironi och makaber grotesk, öser man i spelet på med en överlastat teatral gestik som blir påfallande fyrkantig. När man på scenen fastnar i det yvigt
illustrativa töms mardrömmens surrealism på suggestion. Scener som bygger på en stramare stilisering, till exempel Christinas abdikation, blir betydligt starkare. Kanske hade en mindre pietetsfull och mer egensinnig regirekonstruktion gjort Järvefelts uppsättning än mer rättvisa.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X