Mats Dahllöv:Madeleinekakan och tecknets universum

Marcel Prousts berömda romansvit beskrivs ofta som en utforskning av minnet och tidens väsen. Men enligt den franske filosofen Gilles Deleuze, vars bok om Proust just kommit på svenska, handlar sviten snarare om hur verklighetens tecken blir språngbrädor för tänkandet.

Under strecket
Publicerad

En madeleinekaka doppad i lindblomste har blivit sinnebilden för minnesarbetet i Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”.

Foto: AOP
Annons

Smaken av en madeleinekaka uppblött i en kopp lindblomste. Scenen tillhör världslitteraturens mest berömda och har blivit själva sinnebilden för Marcel Prousts väldiga romancykel ”På spaning efter den tid som flytt”. Den lilla kakan väcker ett ofrivilligt minne till liv hos berättaren vilket får barndomens Combray att blomma ut i full prakt. Djuplodandet i berättarens liv sätts igång för att avslutas drygt tre tusen sidor senare. Madeleinekakan brukar få symbolisera det som vanligtvis anses vara romanens tema: Tiden. Den förflutna, den förlorade och sedermera den återfunna.

I den franska filosofen Gilles Deleuzes (1925–1995) bok ”Proust och tecknen” (Glänta produktion, 192 s), som nu – utmärkt översatt av Rikard Johansson – kommit på svenska, är det dock varken det ofrivilliga minnet eller tiden som står i fokus. Som Deleuze omedelbart slår fast i sin originella studie från 1964 ska romantitelns ”spaning” inte förstås som ett utforskande i minnet. I stället är det en efterforskning riktad mot framtiden och den slutgiltiga uppenbarelsen i ”Den återfunna tiden”, verkets sista del. Madeleinekakan handlar därför inte om det förflutna: det är ett tecken som måste tolkas. Dess verkliga innebörd förstår berättaren långt senare. ”Spaningen” bör uppfattas som berättarens lärlingskap genom olika teckenvärldar för att slutligen landa i konstens överlägsna tecken.

Annons
Annons
Annons