Annons
X
Annons
X
Musik
Recension

Junk M83 gör radikal vänstersväng

M83 på sitt sjunde album en ljudbild inspirerad av gamla amerikanska sitcom-serier från 80-talet, såsom ”Punky Brewster” och ”Who´s the boss”. Och det är ett imponerade försök, skriver Stefan Thungren.

M83
M83 Foto: Mute
Musikveckan med SvD

Junk

Artist
M83
Genre
Pop
Musikbolag
(Mute/Playground)
År
2016

Betyg: 4 av 6

Nostalgi är för det mesta av ondo, åtminstone när det kommer till popmusik. Franska M83 har dock alltid varit ett sådant där band som sprudlar av referenser bakåt i tiden, och under de år som har gått sedan den självbetitlade debuten 2001 har de bockat av ett stort antal inspirationskällor.

När de spelade på Berns för fyra år sedan, strax efter att de hade fått en hit med singeln ”Midnight city”, lät de som den felande länken mellan Simple Minds och Cut Copy. Det var fortfarande smart, men svulstigt på gränsen till vad deras välklädda fanskara mäktade med. När de nu är tillbaka med det sjunde studioalbumet så tar de ytterligare en radikal vänstersväng, in i en ljudbild inspirerad av gamla amerikanska sitcom-serier från 80-talet, såsom ”Punky Brewster” och ”Who´s the boss”, enligt frontfiguren Anthony Gonzalez. Ett steg som kanske låter märkligt, men lyssnar man på ledmotivet till ”Punky Brewster” så låter det som en vidareutveckling av det klassiska västkustsoundet, lite som ett Doobie Brothers i axelvaddar och pastellfärgade kavajer som slutar vid midjan. Mannen som skrev nämnda signaturmelodi, Gary Portnoy, är för övrigt samma person som var med och skrev signaturen till Cheers, den kanske ultimata tv-klassikern ”Where everybody knows your name”, som dyker upp i varje popquiz med tv-tema. Tydligast hörs denna influens på albumets instrumentala ”Moon crystal”, där Gonzalez lyckas låta som The Real Things ”You to me are everything” från 1976 och signaturen till Spanarna på Hill Street på samma gång. Det är visserligen nostalgi, men det är gjort med en finess som alltid präglat vad M83 har tagit sig an.

Första singeln ”Do it, try it” bär också dessa influenser i ryggsäcken, men uppblandat med livliga housepianon gör den små trevande steg i utkanten av dansgolvet. Som brukligt med M83 så tar dock dansmusiken aldrig över, den finns bara där som en självklar sidekick, som en påminnelse om att samtiden också ska räknas som en referens. Deras franska ursprung hörs också, inte bara språkmässigt. Här finns progressiva stråk av Air, men framför allt Daft Punks senare idéer om att till perfektion söka återskapa en svunnen, delvis smutskastad era. Balladen ”For the kids”, med Suzanne Sundfør på sång, har en sådan där sängkammarsaxofon som knappast har hörts annat än sena timmar på friktionsfria smooth jazz-radiostationer sedan 1984. I detta sammanhang fungerar det förvånansvärt bra.

Annons
X

På den dansanta ”Laser gun”, även den med housepianon, finns en kvinnlig sångrap som också för tankarna till 80-talet, men det är ändå albumets ballader som vinner i längden, tack vare deras fina balansgång. Exempelvis ”Atlantique sud” är inga ljusår från att kunna ha varit Luxemburgs bidrag i ESC 1983, men det skulle lika gärna kunna ha varit en nyupptäckt balearica-pärla från en dammig skivbörs. Vilket förmodligen är just vad Anthony Gonzalez söker eftersträva, att utmana och upplösa gränserna för vad som är god smak och albumets titel ”Junk”. Och det är ett mycket imponerande försök.

Följ listan med den bästa musiken just nu

Annons
Annons
X

M83

Foto: Mute Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X