Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Kristin Lundell: Lyssna inte på nätets mörkermän

De anonyma kommentatorerna på nätet viftar ilsket med censurflaggan när deras inlägg tas bort. De vet inte vad de talar om, konstaterar Kristin Lundell.

(uppdaterad)

I förra veckans krönika skrev jag om Fredrik Skavlans intervju med Camilla Henemark. Samma dag bestämde sig SvD för att stänga möjligheten att kommentera min text på tidningens hemsida. ”Kommenteringsfunktionen på den här artikeln har stängts av eftersom tonen i diskussionen inte var i enlighet med SvD:s regler” står som förklaring på sidan. Jag vet ärligt talat inte vad som diskuterades där i kommentarsfältet. Jag har inte läst en enda kommentar i anslutning till mina texter sedan jag, för några år sedan, satt som panelmedlem i SVT:s Studio Pop och den kloke projektledaren rådde mig till att aldrig läsa något om mig själv på internet.

Nätet var då i sin linda, men just det rådet verkar vara av slitstarkt material. För det är sällan som anonyma åsikter leder till en människas goda utveckling; det ligger liksom inte i den anonyma karaktären att vilja göra det. Den som bara vill bemöta en åsikt – formulerad av en namngiven avsändare – i skydd av nätets mörker är inte värd att lyssna på.

Ju längre jag lever med internet desto mer övertygad blir jag om att det är en viktig principsak att slå vakt om: Att man i en demokrati inte bara
kan stå för sina åsikter utan också
vill det. I länder i andra delar av världen fängslas människor för just den viljan. Yttrandefrihet är det viktigaste vi har; något att respektera och vårda. Därför blir jag fullkomligt vansinnig varje gång som någon – och detta brukar oftast hända när denna någon har fått en kommentar borttagen av den ansvariga sidans moderator – genast komma viftande med ett kort där ”censur” står skrivet med ilsket röda bokstäver. Censur alltså. Hade jag varit någon av de människor som faktiskt fallit offer för vad censur faktiskt kan innebära hade jag blivit både förolämpad och – ja, nu kommer ett annat ord som vi också kan diskutera hur det egentligen ska användas – kränkt.

Annons
X

För skulle vi inte kunna komma överens om vad som egentligen ska läggas i ordet censur? Är det så att vi i Sverige befunnit oss i politisk stabilitet så länge att vi börjat få samma inställning till ordet censur som curlinggenerationen har till pappas kreditkort? Att det är något som kan brukas hur som helst. Problemet är bara att censur har ett alldeles för allvarligt innehåll för att slängas runt lite hur som haver.

På människorättsorganisationen Amnestys hemsida finns bra material om yttrandefrihet och samvetsfångar – kanske kan vi alla läsa igenom det som grund för en diskussion om censur och hur det ordet ska användas framöver? För nej, jag tycker inte att vi kan prata om censur när en tidning väljer att stoppa en debatt som bryter mot tidningens egna regler. Kommentarsfunktionen drivs inte av någon skyldighet – det är tänkt som en möjlighet till diskussion. Det är en tjock linje som skiljer dålig nätetikett från censur.

Ord är kanske bara ord men de rymmer både ett samhälles hela historia och framtid i sig. Ibland verkar vi glömma det.

Kristin Lundell är kritiker och krönikör i Svenska Dagbladet.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X