Recension

Toumani Diabaté & Symmetric OrchestraLysande mix av traditionell och nyskapande musik

Under strecket
Publicerad
Annons

Det händer mycket i Mali. Att experimentera med de anrika griottraditionerna är del av den moderna musiken. Toumani Diabaté är inte precis lastgammal, född 1965, ändå så etablerad och respekterad.
Koraspelet har gått i arv från far till son i hundratals år i hans nomadsläkt som han menar levt i det forna Mandinkaimperiet från Mauretanien till Elfenbenskusten med Mali som pulserande hjärta. Det är med det perspektivet han ser på sin musik.
Symmetric orchestra har efter 15 års taktfast lirande blivit en institution i huvudstaden Bamako, i samma anda som the Rail band var på 70-talet. Förutom att det är en ny tid nu. Musiken och texten sägs reflektera atmosfären i det nya demokratiska Mali efter 1992.

Klädda i blåvitspräckliga dräkter blandar kvällens trettonmannaband gammalt och nytt. Två män sticker ut och det är förstås Toumani Diabaté i ljusblått, den oomtvistlige mästaren på den 21-strängade västafrikanska lut-harpan kora, en nydanare som
utvecklat teknik, arrangemang och sammanhang. Den äldre sångaren Kasse Mady Diabaté i vitt är en av de djupt respekterade sångarna i Mali.
Det är som ett brusande hav av flödande toner, låtarna är ofta dynamiskt uppbyggda och går över i en snabbare behagligt kontrollerad transeufori med trumsolon mot slutet.
Lika fascinerande som musiken är kropparnas böljande rörelser som naturligt följer det harmoniska Maligunget.
Brassarrangemangen av Pee Wee Ellis, som var James Browns arr-angör, spelas tyvärr på synt men det funkar ok. Balafon (marimba), elbas och diverse trummor sätter fart på musiken. Det lilla gitarrinstrumentet ngoni är lika självklart som elgitarrerna.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons