X
Annons
X
Recension

Medea Lysande Jason i Medeas roll

Det börjar med att Sofia Berg-Böhms Polis-Bonita klagar på de fjompiga kvinnliga deltagarna i Robinson, medan hon klär om till jobbet tillsammans med sin kollega, Marika Lindström. Platsen är Sverige. Nu. Birgitta Englin, som nådde en stor och mestadels entusiastisk publik med bearbetningen av Sofokles Elektra, har nu tagit sig an världsdramatikens värsta hämnartragedi: Euripides ”Medea”. Det geniala med Euripides tragedi är att han gett mest utrymme och de bästa argumenten åt skurken, den radikalt främmande trollkvinnan, barbaren, som mördar kungen och hans dotter och sina egna barn.

På Euripides tid komplicerades ekvationen av att denna kvinna spelades av en man. Så är det också här. Peter Perski spelar Medeas roll, men kallas för Jason, medan Maria Antonious Medea har fått ta över Jasons position. Det är hon som lämnat man och barn och gift om sig med en svensk. Återigen har Nils Gredeby gjort en nyöversättning, som bearbetats av Englin och ensemblen. Texten är rejält nedstruken; föreställningen är över på fem kvart. Men förhöjningen, stiliseringen, som gör dramat uthärdligt över huvud taget, finns kvar. Jan Nordquists scenrum är abstrakt med en fondvägg där förklarande filmbilder - som från Jasons och Medeas bröllop - projiceras. Till vänster finns något som ser ut som en bergsknalle av olikfärgade tyger. Det är vackert.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X