X
Annons
X
Recension

Ja till Liv Lysande egenartad satir

Akta dig för ABC-formen, varnade en skrivlärare mig en gång. Den har gjort sitt och är alldeles död, sa han och kanske höll jag med. Men titta här då, vill jag ropa till oss båda när jag så här några år senare läser ”Ja till Liv” av Liv Strömquist. På omslaget sitter ett skolbarn vid sin bänk och ler stort med rälsbeprydda, glesa tänder och ivrig, lite lömsk blick. Hon räcker upp handen, vill säga något.

Strömquists femte seriebok är ett alfabet som är en kartläggning av makt, vanmakt, Robert Gustavsson, glädje, Barbapappa och fundamentalism. Bland annat. Flera av serierna har jag läst tidigare, exempelvis i pdf-filer som under det senaste året spridit sig fort som virus över internet. Kanske ter sig vissa samtidsskildringar såpass akuta att de varken har tid eller intresse av att vänta på pärmar. Vissa referenser riskerar annars att åldras i samma takt som bröd. Nyheten om Håkan Juholts kriminella bedrägeridömda särbo till exempel, i avsnittet "Zethraeus". Det handlar om att: "MÄN som är kriminella FÅR RAGG, medan kvinnor som är kriminella, INTE FÅR DET!! (…) Och därför är jag så himla glad att vi FÅTT en manlig förebild som står för att han gillar gärningskvinnor!! EN MAN, som dessutom är ledare för ett FRUKTANSVÄRT stort och oförargligt parti."

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X