Annons
Recension

Det är bara gudarna som är nyaLyrisk sampling i förortens Troja

Under strecket
Publicerad

När man trodde att svensk poesi definitivt trätt in i en fas av tjänstemannamässigt pysslande med lika ofarliga som obegripliga ordsekvenser, på sin höjd exekverade i mörka källarhål i Vasastan, så dyker det upp en debuterande poet som i sin första bok tycks förmögen att föra tillbaka lyriken till dess rötter. Johannes Anyurus debutdiktsamling Det är bara gudarna som är nya för närmast vidare arvet från Bruno K Öijer in i 2000-talet.

Men rottrådarna från Öijer går i sin tur än längre bak och Anyuru räds inte att låta sin debut speglas mot hela den västerländska litteraturens debutverk par excellence: ”Iliaden”. Här bedrivs ett intrikat spel mellan sekvenser ur ”Iliaden” och den svenska förortsmiljöns krigszoner, ett belägrat, mångkulturellt Troja där ungdomsgäng strider mot varandra, där Akilles epitet ”peliden” har ersatts med ”niggern”, och där mödrarna från Somalia och Uganda står för kontinuitet och trygghet i en värld hotad av sönderfall, främlingsskap och hemlöshet. I beskrivningen av denna värld framstår det som kongenialt att låta den grekiska hexameterformen slå följe med allusioner till hip hop-duon Mobb Deeps nattsvarta, av mörka syntstråk interfolierade betraktelser över det hårda livet i New York.

Annons
Annons
Annons