Recension

Göta kanalLyrisk resa på Göta kanal

Under strecket
Publicerad
Annons

Författaren Björn Larsson skrev för något år sedan en intressant essä om bristen på sjöskildringar i den moderna litteraturhistorien. Harry Martinson nämndes som ett lysande undantag - som en av de få i den svenska litteraturen som fört vidare arvet från Melville och Conrad. Just Martinson dyker också upp som en självklar referens i en annan svensk bok som kunde ha tagits upp av Larsson: Folke Dahlbergs Göta kanal från 1954, vilken nu ges ut i en nyutgåva - en vackert formgiven volym, rikt illustrerad med författarens egna teckningar.

Dahlberg var - som framgår av Anders Weidars initierade efterord - vid tiden för bokens tillkomst upptagen med att dra upp riktlinjerna för en ”sjöluffarroman”, en marin motsvarighet till just Martinsons luffarroman ”Vägen till Klockrike”. Även Dahlbergs bok var tänkt att med en ytterst vag fiktiv ram mana fram bilden av rörelse genom ett kulturlandskap - fysiskt såväl som intellektuellt.
Nu blev den
boken aldrig färdigskriven, men ”Göta kanal” är även den martinsonsk genom det att dess kvaliteter inte så mycket ligger i själva ramhandlingen som i den poetiska blick som utvinner lyriska kvaliteter ur det vardagliga.
Boken är kort och gott ett försök att skildra Göta kanal: att teckna dess historia samt att med utgångspunkt i egna båtfärder ge en lyriskt såväl som faktamässigt mättad beskrivning av kanalen. Resultatet är en bok vars styrka ligger i ögonblicksbilderna som låter en svunnen värld stå fram, detaljskarp och klar, en svensk småstadstillvaro som redan vid bokens tillkomst var på väg att dö ut.

Annons
Annons
Annons