Över knastrande sanddyner, genom flödande vatten, som moln av alfabetiska tecken inbegripna i en dans med andra partiklar i världen. Tuija Nieminen Kristoferssons dikter lockar fram bilder av detta slag. Den lyriska materialism som hon har utprövat i ett flertal böcker låter språkliga och faktiska landskap överlagra varandra i poetiska sediment, som sätter samtiden i beröring med den tid som gått:
Skrik öken och tecknen kommer kilskrift hieroglyfer
klumpiga ord i ett gammalt skolhäfte som kletar
läckande kulspetspennors blåa kladdar
mot papprets horisontella vithet.