Allt gick braLyfter aldrig – trots goda premisser

André Dussollier, Géraldine Pailhas och Sophie Marceau i ”Allt gick bra”.
André Dussollier, Géraldine Pailhas och Sophie Marceau i ”Allt gick bra”. Foto: Scanbox

Filmer om dödshjälp har ofta förutsättningarna att fånga djupt mänskliga existentiella frågor. Men SvD:s recensent Jon Asp tycker att François Ozons film ”Allt gick bra” visar på ett skapande som gått i stå.

Under strecket
Publicerad
I ”Allt gick bra” ställs två systrar inför ett svårt val.

I ”Allt gick bra” ställs två systrar inför ett svårt val.

Foto: Scanbox
Annons

Olika filmer om dödshjälp avlöser varandra tätt sedan länge. Kanske är det helt rimligt i en värld där den skenbara självbestämmanderätten ökar – var och en ska få leva sitt liv som den önskar, i alla fall så länge vederbörande är hyfsat tillräknelig. Mellan dödsbejakande och livsbejakande kan filmen effektivt fånga och i bästa fall fördjupa de existentiella frågorna: vad gör livet värt att leva, och vem har rätt att avgöra det? Filmen tar sig rollen som offentlig begravningsbyrå.

I aktuella ”I väntan på Jan Myrdals död” har titelpersonen svaret klart för sig. När könet och förmågan till arbete slutat fungera, då är det dags att lämna in. Kommunistmecenaten Lasse Diding gillar att Myrdal fortsätter sitt verk men är inte imponerad av resultatet; ska han fortsätta sponsra författarens skrivtillvaro eller hellre skicka Myrdal till en utländsk klinik?

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons