Annons

1917Lyckat filmgrepp – ett fyrverkeri för sinnena

George MacKay i ”1917”.
George MacKay i ”1917”. Foto: Nordisk Film
Under strecket
Publicerad

George MacKay och Dean-Charles Chapman i ”1917”.

Foto: Nordisk FilmBild 1 av 1

Det är lätt att skilja filmens tidsliga villkor från scenkonstens. En film är färdig och spelbar utan de inblandades närvaro, men nog infinner sig en nervpirrande ”här och nu”-känsla när man upplever Sam Mendes tiofaldigt Oscarsnominerade förstavärldskrigsfilm ”1917” i en Imax-salong. På stor duk med en bombmatta av ljud blir filmens realtidsgrepp, där man med diskreta klipp skapar illusionen av två obrutna tagningar, ett fyrverkeri för sinnena. En storfilm i ordets positiva bemärkelse.

I sociala medier har många liknat filmen vid att se på när någon spelar tv-spel (något som för övrigt lockar fler tittare på nätet än vad de flesta filmer gör på biograf). Antagligen beror det på filmens uppdragspremiss: en aprilmorgon 1917, på västfronten i norra Frankrike, kvicknar två unga soldater (George MacKay och Dean-Charles Chapman) till under ett träd. När kameran följer dem därifrån är det som att se världen rasa samman på några få minuter. Grönskan grånar, organiskt blir mekaniskt, tysthet kvävs av kakofoni.

Annons
Annons
Annons