Lyckan står ibland den djärve bi

Under strecket
Publicerad
Annons

Irakkriget blev en personlig triumf för den amerikanske överbefälhavaren, den före detta piloten i nationalgardet George W Bush. Mot alla odds, skulle väl de av hans upphöjda kritiker säga som har utmålat honom som en man av mindre vetande och lägre förstånd. Själva har de haft fel på snart sagt varje punkt i krigsförloppet, minns profetiorna om Harmagedon.
Presidentens fredagstal inför 2 000 jublande landsmän ombord på hangarfartyget Abraham Lincoln satte punkt för en inledande fas i den större förändringsprocessen i Mellanöstern. Detroniseringen av Saddam Hussein markerar början på en ny tid, och de som inte har förstått att USA menar allvar med reformplanerna för regionen har anledning att revidera sitt tänkande. Om demokratiseringen kommer att lyckas är en annan sak; västerländsk fri- och rättighetstradition är inte det som främst kännetecknar den arabiska världen, allra minst de teokratiska rörelser som i islams namn gör sig breda i många länder.
Bush kopplade i sitt tal åter engagemanget i Irak
till elfte septemberkriget mot terrorismen.
”Vi har tagit bort en allierad till al-Qaida. Ingen terrorist kommer att få massförstörelsevapen från regimen i Irak, för den finns inte längre”, sade Bush och lovade att ”varje laglös regim” som har band till terroristgrupper kommer att konfronteras. Liksom dessa grupper, får man hoppas; den vägkarta med vilken till exempel ett nytt Palestina ska byggas har inget utrymme för sådana.
Samtidigt måste fredsarbetet snabbt fås att fungera. Vid sidan av koalitionens militära engagemang i regionen har FN åter en roll att spela i det humanitära biståndet. Det är dock de olika irakiska politiska grupperingarna som själva måste ta ansvar för att etablera ett representativt civilt styre. Det var ett ironiskt tecken i tiden att några hundra kommunister kunde demonstrera även i Bagdad på första maj. Men det är inte ytterlighetsriktningarna som kan leda Irak in i en ljusare framtid.

Annons
Annons
Annons