Annons
Recension

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna | Fjärilar: DagfjärilarLyckan att kunna räkna sina fjärilar

”Nationalnyckelns” första band är ett på alla sätt storslaget verk - allt finns med. Och detta storsvenska bildningsprojekt får en alldeles särskild innebörd om man samtidigt läser Akbar Zolgharnians oansenliga bok ”Vi återvänder till Iran”, konstaterar Fredrik Sjöberg.

Publicerad

Det är med böcker som med kärlek. Totalt oväntade, till synes omöjliga par förenas, plötsligt, när man minst anar det. Man häpnar. De två!? Är det verkligen möjligt? Och man kan bara stå där och le åt lyckan och tycket som ingen trodde fanns. Glad och överraskad går man vidare, liksom småvisslande. Detta är ett sådant par.
Att Nationalnyckeln var på gång visste jag, och att dess första del om dagfjärilarna skulle landa på mitt bord var förstås ingen överraskning. Jag har följt projektet på avstånd alltsedan dåvarande miljöministern Kjell Larsson, salig i åminnelse, gav klartecken genom att bevilja en i sammanhanget hisnande summa pengar. Det var år 2000. Redan då talades om att ”Nationalnyckeln” skulle bli det största svenska bokprojektet någonsin, en fältbiologisk
alfabetiseringskampanj av rent kinesiska dimensioner. Fler än hundra band under två decennier. Och på vägen, så var tanken, skulle Sverige sent omsider åter bli världsledande i den disciplin som skapades av Carl von Linné.

Förväntansfull öppnade jag den stora boken, gladdes åt formen och tyngden, beundrade illustrationerna, signerade mästaren Martin Holmer, och började läsa. Långsamt. Några sidor varje dag, veckor i sträck, parallellt med all annan läsning som fyller min vardag. Det var så dessa båda böcker möttes, av en tillfällighet.
Akbar Zolgharnians författarskap torde vara ett av Sveriges allra minsta bokprojekt; en handfull diktsamlingar på persiska och svenska sedan mitten av 1970-talet, då han kom till vårt land som flykting från Iran. Undanskymt, obemärkt, ja snudd på osynligt är hans verk, likt fallet med så många andra exilpoeter. Deras landsmän i samma belägenhet må vara väl pålästa; vi andra är det i stort sett aldrig. Vilket är på sitt sätt synd, men inte underligt. Invandrarlitteraturen
flödar av sentimentala hjälteepos, politiska pekoral och tröttande tirader om exilens elände och hemlängtan. Likväl behöver man inte sitta länge vid vaskpannan för att finna guldkornen.
Vi återvänder till Iran är ingen märkvärdig bok. Några försynta noveller i en tunn volym vars enkla omslag, billiga papper och halvtaskiga typografi andas utfattigt källarförlag. Ändå träffar mig texten som ett slag. Zolgharnian sitter där i sin förort och betraktar de trista höghusen medan tunnelbanetågen går sin gilla gång. Helt väntat befinner vi oss alltså i de nya svenskarnas litterära landskap av idel cement och tristess, men strax tar allt en annan vändning, ty bakom husen finns en skog med tallar och björkar och doften av nässlor. Granar finns det också i denna skog, men därmed är namnen slut. Återstår den flyktige författarens minne - som får vingar.

Annons
Annons
Annons