Bengt-Göran Kronstam:Lyckan är ett gott vin!

Bengt-Göran Kronstam

Jag älskar Berglins tecknade betraktelser, som så många andra av SvD:s läsare. Allra roligast blir det förstås när du själv känner dig träffad och vid mitt skrivbord sitter sedan flera år en kommentar till vinprovandets vedermödor. Det är så träffsäkert det kan bli.

Under strecket
Publicerad
Annons

Vinintresset tar sig lätt överdrivna proportioner. Vi sniffar och gurglar, gissar och dikterar vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt. Ibland undrar jag om en del verkligt inbitna vinkännare egentligen uppskattar sitt vin eller bara vill imponera på sällskapet med sitt torrlagda resonemang. Det senare gäller inte minst de ekvilibristiska beskrivningarna av det som ryms i glaset.

När jag håller föreläsningar om vin händer det därför ibland att jag berättar om den berömde vinkännaren på besök i mitt kök. I glaset fanns en vit bourgogne, serverad blint, och utläggningarna om dess förtjänster påminde mer om poesi än om dess innehåll. När betraktaren jämförde dess doft med vit tryffel kunde jag inte hålla mig. Jag tog fram en burk ur kylen och stack den under hans näsa.

Annons
Annons

– Usch, vad är det? undrade han och tystnade tvärt när jag förklarade att det var vit tryffel som skulle hyvlas över pastan som väntade. Tilltaget var förstås lika utmanande som elakt, men långt ifrån omotiverat.

Jag beskriver hellre stilen än fyller glaset med snömos och fikonspråk.

En annan historia handlar om en läsare som ilsket beklagade sig över att jag tilläts vara vinskribent, efter som mitt språk var så torftigt. ”Tack”, svarade jag, ”det har tagit mig många år att komma dit”. Enkelheten är en svår konst.

Poängen är självklar: fler förstår vad jag menar med ”gott”, än när jag talar om moreller och mullbär. Jag beskriver hellre stilen än fyller glaset med snömos och fikonspråk.

Därmed inte sagt att dessa målande omskrivningar är fel, men det är en fördel om de bygger på sådant som många känner igen. Tyvärr har dessa associationer också en tendens att försvinna med tiden. Vi som var med minns exakt hur Riff och Björnklister smakade, men till och med Bugg har numera förpassats till minnets bibliotek.

För egen del skiljer jag tvärt mellan jobb och fritid när det gäller vin. På jobbet spottar jag alltid, brukar jag förklara, men lyckan är ett gott vin och när jag njuter dricker jag det också. Då lägger jag undan pennan och låter vinet tala för sig själv.

Tore Wretman, vederbörligen firad som den svenska gastronomins fader, hade ett passionerat förhållande till det som serverades på det dukade bordet. Men vinintresserad? Inte särskilt mycket. Vinet var en del av måltiden. Självklart skulle det vara gott, men om det kom från ”vänstra” eller ”högra” stranden i Bordeaux var mindre viktigt. Inte heller låg han låg sömnlös i vånda över vilket vin han skulle välja till morgondagens måltid. Risken att hamna snett med smaklökarna är betydligt lägre än möjligheterna att det smakar bra.

Annons
Annons

Samspelet mellan mat och vin har blivit något av en folkrörelse, men det är mötet med likasinnade och samtalet som kröner välbefinnandet. Inget är som god mat, goda viner och dito vänner.

Mål eller medel? Vinets betydelse är en filosofisk frågeställning som vi vinkännare borde fundera mer över. Det är lätt att snöa in på årgångar, geografi, geologi och druvsorter, i den mån att man lätt glömmer bort det som är vinets huvudsakliga uppgift: att få maten att smaka bättre och att samtidigt lösa tungans band.

”Den perfekta promillen” har vinskribenten Håkan Larsson döpt detta till. Det är ett stadium som inträffar någonstans mellan 0,2 och 0,5 promille, alltså under den gräns där du i de flesta länder får köra bil.

Det senare är viktigt! Vinet ska öka lusten, utan att du tappar förmågan. Detta uttryck brukar tillämpas när det gäller sex och alkohol, men kan lika gärna gälla mat och vin. Hur många goda samtal har inte fötts över ett glas och en tallrik? Hur många vänskapsband har inte fötts och vuxit på detta sätt?

– Har ni någon gång tagit fel på bordeaux och bourgogne, lär en underdånig beundrare en gång ha frågat den engelske vinprofilen Harry Waugh. Svaret kom omedelbart och med tveklös självinsikt: ”Inte sedan lunch”. Visst är det kul när man gissar rätt, men det är misstagen som vidgar vyerna.

Härom veckan var jag inbjuden till Split i Kroatien för ett internationellt symposium om zinfandeldruvans ursprung och utbredning. Efter tjugo år forskning har man kunnat härleda den till tribidrag, en närmast utrotad druvsort som nu gör comeback i Kroatien.

Det blev en fascinerande resa med nyfikenhet, genetik och envishet som budbärare. Poängen var dock inte att få ny vetenskap att stoltsera med i bordssällskapet. Däremot var det ännu en byggsten i kunskapen och förståelsen om hur och varför olika viner smakar som de gör.

Tribidrag, primitio och zinfandel må vara tre namn på samma druva, men i glaset skiljer de sig åt. Vi fick till och med smakprov på primitivo i ett spektrum från ett vin lika ljust och lätt som en bourgogne till två dynamitarder som spände sig mellan det amaronelika i ena glaset och det modernt sydrhonska i det andra. Druvsorten blev en bisak. Kvar fanns smaken och det var inte illa.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons