X
Annons
X

Susanne Wigorts Yngvesson: Luther förstod sig på mat, sex och vin

Mot bakgrund av Luthers sinnlighet är det märkligt att bilden av honom och hans teologi är så allvarsam och grå. I en ny bok visar Elisabeth Gerle hur Luthers idéer har använts för att bygga kroppens och själens fängelse när han egentligen ville det motsatta.

Martin Luther (1483–1546), porträtterad av Lucas Cranach d ä 1546.
Martin Luther (1483–1546), porträtterad av Lucas Cranach d ä 1546. Foto: RUBEN DE HEER

När Martin Luther var 34 år tyckte han att måttet vår rågat. Något måste göras. Och han var inte ensam. Det fanns ett utbrett missnöje med kurian i Rom. Ett av missnöjena handlade om avlaten, en ekonomisk kassako för kyrkan. Avlaten tillsammans med de statliga furstarnas skatter blev ett tungt ok för folket, vars friköpta synder skulle bidra till att betala de mäktiga katedralerna, försvaret av Rom och vänskapen med de allierade. Detta var en tid i Europa när kritiken mot kyrkans dominerande herravälde växte i både öst och väst. De interna stridigheterna mellan Europas många furstendömen var legio. Christofer Columbus hade landstigit i Sydamerika 1492 och därmed inlett skövlingen och koloniseringen av det mäktiga inkariket och de indianska stammarna. Den amerikanska kontinenten öppnade också en port för den romersk katolska kyrkan att inleda ett missionståg som skulle vara i flera hundra år.

Samma år som Columbus landsteg i Amerika fyllde Martin Luther nio år. Han lekte på ängarna i Sachsen och uppfostrades till att bli en god katolik. Han blev präst och munk och teolog. Men det fanns en oro och ilska i honom. Han var inte nöjd med det han såg. Det växte ett teologiskt grubbel och djupt tvivel på det han hade lärt sig och trott på. Så vid 34 års ålder fick han alltså nog. Han skrev en protestskrift 1517 där han opponerade sig mot påvens och kurians fasoner: "Disputatio pro declatatione virtutis indulgentiarum", mer känd som "De 95 teserna om avlatens innebörd". Hade det inte varit för hans bitska humor, intelligens och samtidens missnöjesyttringar, kanske det aldrig hade blivit någon reformation. Men Luther var modig som få. Häcklade makten och pekade på påven som inte hade några kläder, fast han omgav sig med så mycket makt och prakt: "Ändring av den kyrkliga boten till en bot för skärselden är ganska uppenbart ogräset som såddes medan biskoparna sov." Så uttrycker han sig i en av teserna. Luthers avsikt var nog aldrig att skapa en egen kyrka, men när han blev exkommunicerad 1520 av den kyrka han verkade i och förklarad som fredlös 1521 av den kejserliga makten, då fanns det ingen väg tillbaka.

Luther var intensiv och produktiv. Och sinnlig, såsom han visar i sina bordssamtal och med sin teologi i det vardagsnära. Efter hand som reformationen pågick var han dock inte alltid nöjd med utvecklingen. Han ville exempelvis inte medverka till att försvara våldsamma upplopp, vilket han fick kritik för från de egna leden. Som tur var hade han vänner som han och familjen kunde bo hos emellanåt och som skyddade honom från hans fiender. Hustrun Katharina och de åtta barnen försökte göra det bästa av situationen. Till en av sina vänner skriver han att han läser Psalm 118 varje morgon för tröst och kraft: "Herren är med mig, han hjälper mig, jag ska triumfera över mina fiender."

Annons
X

Mot bakgrund av Luthers humor och sinnlighet är det märkligt att hans efterföljare har skapat en så allvarsam och grå bild av honom och hans teologi. Luthers idéer har använts för att bygga kroppens och själens fängelse när han egentligen ville det motsatta. Om två år, 2017, firas 500-årsjubileet av reformationen överallt där den lutherska kyrkan finns representerad. Det har redan förberetts i flera år. Här i Sverige har bland annat ett forskningsprojekt om luthersk teologi och etik i ett efterkristet samhälle nyligen avslutats under ledning av Carl-Henric Grenholm, professor i Uppsala. De åtta forskarna har granskat och relaterat olika aspekter av Luthers teologi till vår samtid, såsom politik, synd, rättfärdiggörelse och moral.

En av forskarna i projektet är Elisabeth Gerle, professor vid Svenska kyrkans forskningsenhet och Uppsala universitet. Hon har tagit sig an den sinnlige Luther. Alltså den Luther som delvis glömts bort genom filtreringen av historiens gråmän, det som Gerle benämner kyrkoteologi, en "kyrkifiering" som mest "intresserar sig för det egna". Bokens titel och rödrosa omslag signalerar att detta är en annan Luther än den som sitter på axeln och kommenderar dig att arbeta: "Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskult och kroppsförakt" (Verbum).

Gerle följer spåren av sinnlighetens former i Luthers teologi och liv. Med rötterna i fornkyrkan, via Luthers egen samtid och fram till dagens anspråk på det profetiska arvet, lägger Gerle ett raster för att tolka denna sinnlighetens teolog. Kropparna och sexualiteten har minst sagt varit ett hett och kontroversiellt ämne genom den kristna historien. Är vägen till en djupare andlighet att förneka sina kroppsliga begär, såsom Origenes och Augustinus ville, eller bör människan bejaka kroppen och naturen som Guds gåva? Luther stod för det senare. Origenes (cirka 185–254) skickade en varning till den som skulle ge sig i kast med biblisk erotica i Höga visan: "Den som ännu inte dragit sig undan kroppens lustar bör avstå från att läsa den."

Men det har funnits andra spår i den kristna sinnlighetens historia. Bernhard av Clairvaux kallas för kärlekens teolog, vilket även Luther gör. Det har också funnits kvinnor inom den mystika traditionen som framhållit erotiska dimensioner av gudsförhållandet. Erotiken, med både eros och agape, blir ett sätt att lära känna Gud, framhåller Gerle. När Luther beskriver den mest kärnfulla delen av sin teologi, om människans rättfärdighet inför Gud, så beskriver han det som en omfamning. Erotik, sexualitet eller kropp var inte vägar till Gud, men "inget av detta var något hinder". Och det är en viktig skillnad gentemot asketiska traditioner eller celibativrare som Luther kritiserade som självförhärligande. Den troendes enhet med Kristus skildras i termer som leder tankarna till homoerotiska metaforer, när han gestaltar enheten med ordet copula på latin eller *Brunst *på tyska. Detta, visar Gerle, är en fortsättning av Bernhard av Clairvauxs metafor för kärleken. Men när Luther talar om gudsrelationen i form av en omfamning så är det inte en sexuell laddning han syftar på utan en kärlek som är averotiserad och kopplas till tron. "Den jordiska kärleken blir [i omfamningen] inte längre en konkurrent i gudsförhållandet."

Luther förnekade inte lusten till mat, vin och den sexuella njutningen. Han fick åtta barn med Katharina. I sin teologi var han inte särskilt abstrakt utan anknöt på konkreta sätt till det mänskliga livets glädje och sorg. Inte helt olik vår tids Karl-Ove Knausgård i "Min kamp". Han talar om att "vagga spädbarn, tvätta blöjor, bädda, stå ut med obehagliga lukter och vara vaken på natten när barnet skriker". Han ser Gud i det jordnära och i sin nästa. Och han gjorde teologi av den vanliga människans liv: "Moderskärleken är mycket starkare än barnets bajs och skorv. Så är också Guds kärlek till oss mycket starkare än vår lort." Så gjorde han det teologiska bildspråket konkret, utan att förta något av Guds härlighet och oändliga nåd som sträcker sig bortanför människans förstånd. Gerle visar konstruktivt hur Luthers teologi sammanvävs med hans liv. Hon återkopplar också på ett öppet sätt de teologiska spåren till vår samtid: "Hos Luther uppvärderas alltså det som idag ofta ses som en del av det profana och vardagliga."

I samröret mellan kyrkans teologi och människans skapade liv finns en enorm radikal kraft som ytterst handlar om kyrkoinstitutionens makt och tolkningsföreträde. Det hade varit önskvärt om Gerle hade utvecklat parallellen mellan den individuella människan och kyrko-/samhällskroppen på ett djupare sätt än vad som görs. För sinnligheten handlar inte endast om människolivets vedermödor och glädje, utan också om att eros och agape spränger gränser och utjämnar jordiska skillnader inför Gud. Människans kropp är dock politisk i världen. Gerle berör detta i förhållande till vår samtid, till könets konstruktioner och vissa queera drag hos Luther. Hon bjuder generöst på andras Lutherforskning, varav många feministteologers, men jag önskar att Gerle hade låtit sin egen röst blomma ut på ett tydligare sätt – som kontrast till eller i samspråk med dem som hon lyfter fram. Jag saknar så att säga några skarpare teser från Gerle som kunde sätta sprätt på vår egen tids teologi och kanske även akademi. Hela Gerles projekt syftar till att öppna upp den starka skillnaden mellan rationalitet och känsla. Här finns en politisk kraft som rymmer potential för nya teser post-lutheranism.

Jag håller med Gerle om att sinnligheten är radikal även i kontrast till vår tids asketiska hälsoideal och kroppsdyrkan. Vi är präglade av en renhetsdyrkan som placerar oss långt från "obehagliga lukter" och "skorv". Gerle tar sin utgångspunkt i den politiska samtidskroppen och hade gärna fått gräva djupare i myllan på det temat. Hon utmanar oss i luthersk anda med påståendet att "alltfler kroppar osynliggörs" samtidigt som längtan efter en felfri kropp blir ett "sekulärt frälsningsmål". Men vad blir ett lutherskt teologiskt svar på det? Vad är det som ska reformeras i vår egen samtid? Vad skulle kunna sägas som är så radikalt att dess företrädare blir bannlyst av kyrkans och världens makthavare?

Gerle menar att radikaliteten finns i att visa på de orättvisor som mänskliga kroppar utsätts för: "Livschanser, hälsa, överlevande och möjlighet till ett värdigt liv …" Det gör teologin till ett politiskt projekt vars angelägenhet är tydlig om dess röst är fri. Luther har formulerat den tanken bäst själv genom en paradox: "En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är den tjänstvilligaste tjänare under allting och alla underdånig."

Annons
X
Annons
X

Martin Luther (1483–1546), porträtterad av Lucas Cranach d ä 1546.

Foto: RUBEN DE HEER Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X