Annons

Lars Lönnroth:Lusten har återvänt till sagaforskningen

Inte sedan göticismens 1600-tal har intresset för forntida sagor varit så stort som nu. Bråket mellan filologer och litteraturvetare är över, och på den internationella sagakonferensen frodas kärleken till de klassiska texterna.

Publicerad

Uppsala blev på 1600-talet akademiskt centrum för den fornnordiska forskningen. Det var där isländska sagor första gången gavs ut i tryck och ivrigt studerades av ”götiska” nationalister och lärdomsgiganter som Olof Verelius och Olof Rudbeck. Göticismen kom dock i vanrykte, och under det senaste århundradet har sagastudiet haft en starkare ställning på andra håll i världen. Nu i sommar har Uppsalas sagaforskare dock åter hamnat i centrum, sedan de med pompa och ståt arrangerat den fjortonde internationella sagakonferensen. Det blev en lyckad konferens som också innebar en renässans för den norröna filologin. I samband härmed finns det skäl att se tillbaka på sagakonferensernas historia, som på flera sätt speglar textvetenskapens allmänna utveckling.

Den första sagakonferensen ägde rum 1971 i den skotska staden Edinburgh, där ett par hundra forskare infunnit sig på inbjudan av en idérik och mycket originell islänning, Hermann Pálsson, anställd som lärare i nordiska språk vid stadens universitet. Bland tongivande äldre medeltidsfilologer uppfattades Hermann – numera död sedan flera år – som en något kufisk herre med udda idéer, men bland studenter och yngre forskare var han älskad för sin engagerande litteraturundervisning och inte minst för sina briljanta översättningar av isländska sagor till engelska i Penguin-serien.

Annons
Annons
Annons