Annons
X
Annons
X

Lundstedt: Skammen måste försvinna

Den folkkäre sångaren flydde in i ett mörker av droger och lögner. I ”Mitt positiva liv” berättar Andreas Lundstedt om de nattsvarta åren i hans liv efter att han fått beskedet om att han är hiv-positiv.

– Det här är min resa, och jag är tacksam över att den har ett lyckligt slut, säger han.

I ”Mitt positiva liv” berättar Andreas Lundstedt helt ocensurerat om hur han fastnade i ett destruktivt beteende med drogmissbruk efter att han fått veta att han är hiv-positiv. ”Ett tag kände jag att det här blir en knarkbok med kapitel efter kapitel om min flykt in i droger. Men det var viktigt för mig att få berätta att det var en del av resan, även om jag inte är stolt över den.”

I ”Mitt positiva liv” berättar Andreas Lundstedt helt ocensurerat om hur han fastnade i ett destruktivt beteende med drogmissbruk efter att han fått veta att han är hiv-positiv. ”Ett tag kände jag att det här blir en knarkbok med kapitel efter kapitel om min flykt in i droger. Men det var viktigt för mig att få berätta att det var en del av resan, även om jag inte är stolt över den.” Foto: CLAUDIO BRESCIANI/SCANPIX

Om han hade stått på Västerbron den där dagen i slutet på 1990-talet hade historien om artisten Andreas Lundstedts liv fått ett abrupt slut. Men nu gjorde han inte det. Nu stod han i ett omklädningsrum på gymmet i full färd med att byta om för att leda ett träningspass. Pigg, frisk och glad. Full av liv.

Det var ett medvetet val att ringa läkaren som hade hans livsavgörande provsvar just därifrån.

”Vem får veta att han är hiv-sjuk på ett gym? Hälsans borg, är det inte så det brukar kallas? Bland hurtiga motionärer och friska och starka kroppar?”, frågar Andreas Lundstedt sig i självbiografin ”Mitt positiva liv”, som han skrivit tillsammans med journalisten Cecilia Blankens.

Annons
X

Beskedet kom som en kalldusch. Rösten i andra änden av telefonlinjen förklarade kort att testet var positivt. Han var hiv-smittad.

– För mig var det död. Jag skulle dö. Ett sådant besked går nästan inte att ta in, berättar sångaren och skakar sakta på huvudet.

I boken berättar Andreas Lundstedt om hur han under många år höll sin sjukdom hemlig även för de människor som stod honom allra närmast i livet.

– Jag kände en sådan fruktansvärd skam. Jag var livrädd att jag skulle bli av med mitt jobb. Jag var rädd att bli sedd på ett annat sätt, rädd att bli utstött, säger han.

Skammen och rädslan ledde honom in i ett destruktivt beteende där droger och lögner hjälpte honom att hålla verkligheten på avstånd:

– Jag ville vara samma härliga Andreas som alltid, glad och trevlig. Så jag blev extra glad och trevlig. Jag var tvungen, för att jag var livrädd att folk skulle märka att jag bar på en hemlighet. Det var inte hållbart till slut, och det var då knarket kom in.

Från att ha testat kokain på någon fest och ecstacy på en annan hamnade sångaren i ett missbruk där han umgicks med ljusskygga figurer på skumma efterfester som varade till mitt på dagen. Tygskynken höll dagsljuset borta medan vänner som egentligen var främlingar flydde sina bekymmer tillsammans med hjälp av vitt pulver i små kuvert.

Ingen fick veta hur det egentligen låg till. Inte hans familj, inte kollegorna i Alcazar, inte hans bästa vänner.

– De som visste allt om mig. Men jag vågade inte släppa in dem.

Arbetet med boken har emellanåt varit så smärtsamt att Andreas Lundstedt tvingats ta veckolånga pauser från skrivandet för att bearbeta allt han gått igenom.

– Vissa saker var jobbigare än vad jag kanske vågat erkänna för mig själv. Att skriva boken blev som terapi. En del grejer hade jag inte riktigt tagit itu med, och de kom tillbaka till mig när jag berättade om dem för Cecilia.

Ett av biografins mörkaste kapitel handlar om hur Andreas Lundstedt som 25-åring reste ensam till Miami och blev drogad och våldtagen av en man han mött under en festnatt. Sångaren förträngde genast den fruktansvärda händelsen och låtsades som att övergreppet aldrig ägt rum.

– Jag ville inte erkänna det för mig själv. Jag skämdes så mycket och jag tyckte att jag hade mig själv att skylla. I dag är det som att jag ser tillbaka på någon annan, det känns inte som jag. Jag vill krama om den där personen, Andreas, trösta honom och säga att det inte var hans fel, säger han och slår ner blicken.

– Jag har aldrig pratat om det förut, inte med någon.

Med boken hoppas han att fler ska börja prata öppet om hiv. Att människor som är hiv-smittade ska sluta skämmas för sin sjukdom och att andra ska lära sig mer kring vad hiv innebär. Trots att fem år har gått sedan han kom ut som hiv-positiv är Andreas Lundstedt fortfarande den enda offentliga person i Sverige som är öppen med att han bär på smittan.

– I en drömvärld skulle det vara som i en amerikansk film där en efter en ställer sig upp och säger ”Jag har också hiv”. Skammen måste försvinna, säger han.

Trots att hans livs resa stundtals varit plågsam skulle han inte vilja ha haft det på något annat sätt:

– Jag hade inte varit den person jag är i dag om jag inte varit med om det här. Jag älskar mig själv i dag. Jag tar inget för givet och är ödmjuk inför livet, för det är så skört.

Therese Lindström

Annons
Annons
X

I ”Mitt positiva liv” berättar Andreas Lundstedt helt ocensurerat om hur han fastnade i ett destruktivt beteende med drogmissbruk efter att han fått veta att han är hiv-positiv. ”Ett tag kände jag att det här blir en knarkbok med kapitel efter kapitel om min flykt in i droger. Men det var viktigt för mig att få berätta att det var en del av resan, även om jag inte är stolt över den.”

Foto: CLAUDIO BRESCIANI/SCANPIX Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X