X
Annons
X
Recension

Jack Lundells obotliga romantiker fyller fyrtio

Sommaren 1976 låg Ulf Lundells "Jack" i varenda nätkasse. Mats Gellerfelt läser en återutgiven debutroman som kanske inte kittlar som för 40 år sedan, men där språket och kraftfullheten ljuder än – och där vi för första gången fick uppleva Ulf Lundells säreget sorgsna blick.

Bokomslaget till Jack till vänster. Till höger Ulf Lundell 1979 i Halmstad. Foto: Martin Ruth/TT

"Sextisju, sextisju, va ha'ru tagi vägen nu?" Ja, det kan man verkligen fråga sig. Åtminstone vi som var med på den tiden, eller när "Jack" kom ut 1976. Det var en sommar då det låg ett exemplar av boken i snart sagt varenda nätkasse (vart har de tagit vägen?). Romanen diskuterades överallt, och sågs överallt. 200 000 exemplar gick åt den första sommaren. En av orsakerna var att en hyllande jätterecension av Lars-Olof Franzén i DN pryddes med rubriken "Sjuttio-talets generationsroman?". Jag var själv en av dem som rökte braj och drack de vedervärdiga billighetsviner som fanns på Systembolaget på den tiden. Frid över deras minne. Något starkare än lite tända på i en pipa, eller i en handrullad cigarett, blev det lyckligtvis inte för mig. Däremot för många som förekommer i romanen.

**Vad var det då **med "Jack" som lockade läsarna så? Lundell själv inspirerades av Hemingway och av Kerouac. Kerouac må vara lundellsk med tanke på den osorterade prosan, men av den unge Hemingway kunde Lundell verkligen ha lärt sig en hel del om att ekonomisera texten och att dölja under ytan, "isbergstekniken". Kanske attraherades den ofta välbeställda, unga läsekretsen av den då utmanande livsstilen, sexskildringarna och av Lundells suveräna närvaro i framför allt Stockholmsskildringarna. Nog kittlade det lite både här och var vid läsningen.

Bokomslaget till Jack till vänster. Till höger Ulf Lundell 1979 i Halmstad.

Foto: Martin Ruth/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X