Lugn för en död skapas bäst på mage – eller med påle

I dag är det dags för en text som tar sikte på folktro, närmare bestämt gamla svenska uppfattningar om gengångare. Frågan lyder: ”Hur föreställde sig folk att gengångare betedde sig när de återkom från de dödas rike? Trodde svenskarna att återvändarna var snälla, blott betraktande, spöken, ungefär som i Disneyfilmen Coco, eller menade man att de var livsfarliga gastar?”

Under strecket
Publicerad
Bockstensmannen, ett lik från mitten av 1300-talet, som i dag förvaras på länsmuseet i Varberg.

Bockstensmannen, ett lik från mitten av 1300-talet, som i dag förvaras på länsmuseet i Varberg.

Foto: IBL
Annons

Det senare. I det gamla svenska bondesamhället var man mycket rädd för att de döda skulle återkomma och hemsöka de levande. Förhållandet har analyserats i detalj av etnologer, och många gengångarhistorier har samlats i arkiv för vidare analys. Ett av de mer kända exemplen är Louise Hagbergs forskning. Louise Hagberg (1868–1944) var knuten till Nordiska museet i Stockholm och författare till boken När döden gästar (1937), som handlar om synen på begravning och död i svensk sedvana och folktro. Den följande texten är hämtad från denna bok.

”I Vendel (Uppland) skulle på 1890-talet en hemmansägare i Gryttby ha erhållit ’en hård begravning’. Ovänskap sades ha rått mellan honom och dåvarande kyrkoherden. Vid ett besök, som denne avlade vid mannens dödsbädd, skulle han ha svarat med hårda ord och låtit honom resa utan någon slags försoning. Vid jordfästningen hade sedan prästens liktal väckt ett visst uppseende liksom även valet av begravningspsalm (nr. 454).

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons