Annons

Andreas Ericson:Lucka 20: Där vrede och vilda anklagelser uppstår

Foto: Joanna Andreasson
Under strecket
Publicerad

Varje dag öppnar vår julvärd Andreas Ericson en ny lucka i SvD Ledares julkalender, i en anda av eftertanke och reflektion. Bakom varje lucka finns tips om tänkvärda texter som skrivits under året, värda att läsa, eller att läsas om.

Fram till 1901 hade Jakob namnsdag idag. Dagen var ägnad åt patriarken med samma namn och vädret på Jakobsdagen ansågs kunna förutsäga vädret under hela julhelgen.

Sådana gamla kalenderbundna väderspådomar är ganska bortglömda numera och hör vi talas om dem tror vi inte på dem. Få bryr sig längre om vem som slaskar eller braskar. Detsamma kan nog sägas om tilltron till de prekognitiva konsterna generellt.

Men det finns ett område där man generellt är betydligt mindre kritiskt inställd till siarkonsten och det är inom svensk opinionsjournalistik. Det har sin naturliga förklaring. På ledar- och debattsidor förväntas man inte bara kommentera det som har hänt – det är ju i mycket ett jobb för den normala inrikesbevakningen – utan också berätta vad detta betyder för framtiden. Då är det lätt att fantasin springer iväg.

Annons
Annons

Det vet de flesta av oss som håller på att skriva sådana här texter. Det är en risk som ingår jobbet att någon illvillig jävel googlar fram ens alster efter ett par år för att berätta för världen vilken idiot man var 2012 eller 2007.

Medveten om den risken ska jag presentera texten i dagens lucka. En debattartikel som statsvetaren Andreas Johansson Heinö skrev i mars och som bär rubriken ”Expos nazi-förklaringar känns inte genomtänkta”.

Strax före valet varnade organisationen Expo (en stiftelse som genom upplysning och opinionsbildning arbetar mot rasism) för att det förbereddes för ”den största nazistiska mobiliseringen i Sverige sedan andra världskriget”. Den parlamentariska delen av den mobiliseringen hette Svenskarnas Parti, ett nazistiskt parti som när det grundades 2008 samlade stora delar av det som brukar kallas den svenska ”Vit makt”-miljön.

Uppgiften om ”den största nazistiska mobiliseringen sedan andra världskriget” accepterades allmänt som ett faktum. Förra året fick Svenskarnas parti – som i valet 2010 fått knappt 700 röster – i snitt drygt ett dussin pressklipp per dag. Och uppmärksamheten ledde till att allt fler ansåg sig behöva kommentera partiet och dess aktiviteter.

Jag besökte själv ett av Svenskarnas Partis valmöten i Stockholm. Det var en beklämmande tillställning. Några dussin surmulna nazister flankerades av ungefär 200 gånger så många motdemonstranter, poliser och allmänt nyfikna vilka gemensamt lamslog större delen av centrala Stockholm. Nazisterna höll förvirrade tal, journalisterna gjorde miner, Dror Feiler spelade saxofon, demonstranter fick bäras ner från Operans tak och det rådde allmän röra.

Annons
Annons

Men varken den största mobiliseringen sedan andra världskriget eller den följande mediecirkusen betalade sig med särskilt många röster. Partiet gjorde fiasko, tappade sitt enda mandat och lades ner några månader senare.

Johanssons Heinös artikel är en kritisk reflektion över diskussionerna inför valet 2014. Den innehåller en rad viktiga lärdomar inför framtiden. En rör hur man på ett seriöst och sakligt sätt ska bedöma nazistiska organisationers styrka. Expo använder sig av en metod där man bland annat räknar uppsatta klistermärken och utdelning av flygblad. Det finns många problem med den metoden. Kan man verkligen korrekt mäta det man säger sig mäta? Vad säger i sin tur det man mäter om andra saker? Vilka slutsatser går att dra från den mätning man gjort?

En reell nazistisk kraftsamling skulle vara en katastrof för Sverige. Den skulle ställa enorma krav på det demokratiska samhället. Därför är frågan om nazismens styrka betydelsefull. Eller som Johansson Heinö uttrycker det: ”Frågan om hotet från nazismen är alldeles för viktig för att tillåta slarv och godtycklighet.”

Att försöka bedöma politisk utveckling är alltid vanskligt. Tyvärr har diskussionen om rasism och nazism under lång tid förts under ganska speciella förutsättningar, vilka inte alltid gynnat saklighet och tankeskärpa. Ända sedan 1990-talet har den bruna delen av den politiska paletten utgjort ett alldeles särskilt expertområde inom vilket man sällan åberopar fakta eller argument hämtade från andra och mer etablerade diskussioner om politik och opinionsbildning.

Annons
Annons

Att diskussionen om Svenskarnas parti i sin träffsäkerhet kunde påminna om bondepraktikans väderspådomar är en sak, men att samma diskussion och kunskapsfält av många anses omfatta även Sverigedemokraterna är problematiskt på ett annat sätt. Numera är det inte ovanligt att höra analyser om drygt en fjärdedel av väljarkåren och ett av Sveriges största partier utförda av samma personer och organisationer som tidigare specialiserat sig på franktionsstider bland ett fåtal kriminella extremister. Dessutom med metoder och teorier som mycket sällan kommer till användning när man diskuterar andra politiska fenomen.

Andreas Johansson Heinö disputerade 2009 och är en av dem i landet som kan mest om demokrati, nationalism, mångkultur, integration och de partipolitiska implikationerna av allt detta. Många gånger har han fört in nödvändiga nyanser på ett fält som lätt antänds av häftigt uppsvallande vrede och vilda anklagelser. Det är ett tufft jobb att försöka vara sansad när ämnet rör så starka känslor, men jag tycker dagens text visar varför det också är ett nödvändigt jobb.

Debattartikel: ”Expos nazi-förklaringar känns inte genomtänkta”svt.se
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons