Henrik Sahl Johansson:Lucians lågande krona lyste upp Eliots sinne

Thomas Stearns Eliot på en bild från 1948.
Thomas Stearns Eliot på en bild från 1948. Foto: TT

Det sällsamma luciatåg som uppvaktade T S Eliot när han var i Sverige för att ta emot Nobelpriset gjorde ett bestående intryck på poeten. Upplevelsen finns med i en av hans allra sista dikter, som blir till en uppmaning om att slå vakt om vördnad och förundran. 

Under strecket
Publicerad
Annons

Julen, speciellt den nordiska, mörka, som inte längre med självklarhet sammanfaller med den ljusa snön, är en tid som i sin iver att vara strålande inte kan undvika att påminna om sin motsats. Julen förutsätter gemenskap, därför är det ensamhetens högtid; den förutsätter överflöd, därför får den oss osvikligt att tänka på brist (frånvaron av en viss typ av mat, saknaden efter en släkting, besvikelsen över en utebliven gåva). Det finns något betungande och hotfullt över en jul som inte blir som den var tänkt, och det blir den ju nästan aldrig. I synnerhet inte i år.

De enda som tycks stå fria från känslan av ofullkomlighet är barnen, de som ser något magiskt redan i själva datumet, och som med fantasins hjälp fyller i de tomrum som tillvaron lämnat öppna. Den tid som för oss är fylld av förebråelser var i barndomen en sekulär helighet som hämtade kraft ur själva tanken på och aningen om, en inlevelseförmåga som kan få oss att förlora oss i böcker eller musik men som, om den inte hålls vid liv, förlorar i styrka. Våra barndomsjular var naturligtvis inte alltid vita och maten inte alltid lyckad – det var i våra sinnen det snöade, och där smaken fanns.

Annons
Annons
Annons