Annons
Recension

Lou ReedLou Reed och hans band gör jobbet

Trenden med artister – företrädesvis de med långa karriärer bakom sig – som framför sina mest beryktade album live växer sig bara starkare. Inte mig emot; Brian Wilsons konserter med Pet sounds och Smile var, för att ta två exempel, rent sagolika upplevelser.

Under strecket
Publicerad

När Lou Reed – världens suraste rockgubbe – framför albumet Berlin i sin helhet skrivs inte rockhistoria av riktigt samma dignitet. Det tematiskt sammanhållna albumet, en mycket mörk och delvis våldsam relationshistoria, är inget mästerverk - även om det med rätta kommit att omvärderas efter det i många fall rent negativa mottagande 1973 – och är till vissa delar både malande tradigt och pretentiöst uppblåst.

Men ändå, när Lou Reed - presenterad av den legendariska producenten Hal Willner, bara en sådan sak - vevar igång det trettioåttonde förlängda framförandet av Berlin slås man ändå av hur vitalt, istället för musealt, det låter. Engagemanget är inte att ta miste på och ljudbilden är fantastisk. Reed plockar sammanbitet fram grovhuggna gitarrfigurer (på så fula guror att Prince hade gillat dem) och sneglar på bildskärmar för att minnas de kärva och ibland banala textraderna. Mot slutet av konserten visar han antydan till leenden, det är sällsynt. Sångstrukturerna, som nästan alltid bygger på en ackordvända som går runt och textrader som upprepas, gör det som vanligt något enahanda men skapar ändå en suggestiv känsla, där helheten blir viktigare än de enskilda detaljerna.

Annons
Annons
Annons