Annons

Stefan Eklund:Lotass får världens tomrum att tala

”Nattvakten” av Rembrandt van Rijn (1642).
”Nattvakten” av Rembrandt van Rijn (1642). Foto: TT

Hon är en av de senaste årtiondenas mest prisade och nyskapande författare, ändå befinner hon sig i periferin av den svenska litterära offentligheten. I Lotta Lotass senaste egenutgivna bok är det en tavla av Rembrandt som blir föremål för en essä om ögonblick, mångtydighet och konstnärlig lyskraft. 

Under strecket
Publicerad

När Lotta Lotass skriver essäer söker hon bland allehanda konstverk efter det som präglar hennes eget författarskap; det oavslutade, det splittrade. Som när hon i sin senaste bok, ”Nattvakten”, går i närkontakt med Rembrandt van Rijns kända målning från 1642 med samma namn och konstaterar att den är ”en vidräkning med den enfald, den ovetenhet som kräver åskådliga uttydningar, klara tolkningar och otvetydiga svar”. Hos Rembrandt blir det som till synes aldrig avslutas en ”aldrig sinande kraft”. 

Samma sak kan med emfas sägas om Lotta Lotass romankonst, allt sedan den betydelsefulla debuten ”Kallkällan” (2000). Men det är som essäist Lotta Lotass verkat de senaste åren. Hennes senaste skönlitterära utgivning var ”Örnen” (2014), en prosabok som avslutade den trilogi som tillsammans med ”Sparta” (2010) och ”Mars” (2013) utforskar karga och krigiska miljöer och tider, med språket som sökarlykta. Den säregna trilogin slår med ett vackert poetiskt språk mot det existentiella tomrum Lotta Lotass texter ofta upprättar. Men, och det är viktigt att påpeka, det handlar om ett tomrum som innehåller både hopp och tröst. 

Annons
Annons
Annons