Annons
X
Annons
X

LO:s roll ett demokratiskt problem

PRIVILEGIER. Det är omöjligt för en enskild arbetare att få sina fackliga intressen tillgodosedda utan att vara med och finansiera Socialdemokraternas valrörelse. Det kan inte vara rimligt, skriver debattören Fredrik Segerfeldt.

(uppdaterad)

LO har två distinkta roller, dels som privat medlemsorganisation och dels som en del i den arbetarrörelse vars andra ben utgörs av Socialdemokraterna. Samtidigt har den socialdemokratiskt styrda staten gjort det svårt för människor att stå utanför facket. Kombinationen av dessa tre faktorer skapar ett allvarligt demokratiskt problem.

De huvudsakligen skattefinansierade a-kassorna har täta band till facket. Att de formella kopplingarna mellan kassorna och fackförbunden numera är brutna överskuggas av det faktum att de har samma namn och adress samt av att andra organisationer (eller företag) än fackförbunden de facto inte har rätt att starta a-kassor. Att facken är benhårda motståndare till att göra kassorna obligatoriska talar för att de är att betrakta som ett privilegium som facket fått av staten.

Många LO-förbund ger rabatt på a-kassan om man är med i facket. Undersökningar och enskilda exempel visar också att icke-fackligt anslutna medlemmar på olika sätt missgynnas av a-kassorna.

Annons
X

Ett annat exempel är kollektivavtalen. Enligt lagen är det arbetstagarnas representanter, inte arbetstagarna, som har att förhandla med arbetsgivaren. Vill du som enskild arbetstagare påverka villkoren för ditt arbete har du alltså starka incitament att vara medlem i facket så att du kan utöva inflytande över förhandlingarna.

Ett tredje exempel är Medbestämmandelagen, MBL, och Lagen om anställningsskydd, LAS. Enligt MBL ska de fackliga representanterna förhandla med arbetsgivaren vid större förändringar. Det är i praktiken då fritt för facket att skydda sina medlemmars - snarare än alla anställdas - intressen. När det gäller turordningsreglerna i LAS har arbetsgivaren så starka incitament att behålla nyckelpersonal att de nästan alltid väljer att förhandla. Då är det facket som bestämmer vem som ska förlora jobbet och har återigen i praktiken möjlighet att sätta medlemmarnas intressen först.

Lagstiftaren har med dessa två lagar alltså skapat starka incitament för den enskilde arbetstagaren att vara fackligt ansluten, något som förstärkts av den senare tidens allt snabbare och mer omfattande förändringar i näringslivet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ett fjärde exempel är den omfattande representation som LO har i statens olika myndigheter och styrelser. Organisationen förutses helt enkelt representera landets arbetare.

    Det är alltså svårt för att inte säga omöjligt för en enskild arbetare att få sina fackliga intressen tillgodosedda utan att vara med och finansiera Socialdemokraternas valrörelse. Det kan inte vara rimligt, varken ur ett människorätts- eller ur ett demokratiperspektiv. En färsk opinionsundersökning visar att endast 28 procent av medlemmarna tycker det är rätt av LO att använda medlemsavgifterna till den affischkampanj mot Alliansen som organisationen nu bedriver.

    Dessa privilegier har LO inte fått i egenskap av partipolitisk aktör. De delas ju av de partipolitiskt neutrala TCO och SACO. Men de sammantagna konsekvenserna av dessa lagar och institutionella förhållanden i kombination med att LO är en integrerad del av arbetarrörelsen ger vid handen att staten de facto gynnar det politiska parti som dominerat landet under stor del av de senaste 100 åren.

    Argumenten att det var LO som bildade SAP, att ovan nämnda lagar och regler finns till för att skydda den enskilde arbetstagarens intressen, att Svenskt Näringsliv satsar pengar på opinionsbildning eller att Moderaterna inte vill avslöja sina bidragsgivare är irrelevanta i sammanhanget.

    Denna diskussion handlar om det grundläggande kravet att
    staten
    bör förhålla sig neutral till partipolitiska aktörer, för att en verklig konkurrensdemokrati med jämn spelplan ska kunna uppstå.

    Det är alltså inte primärt för maktens skull utan av demokratiskäl som Alliansregeringen bör ställa LO inför ett ultimatum: ”Antingen slutar ni upp med att agera partipolitiskt eller så klipper vi era band med staten.” Och LO bör ta sig en rejäl funderar på hur organisationen egentligen ser på svensk demokrati. I nuläget utgör organisationen i det hänseendet ett problem.

    FREDRIK SEGERFELDT

    ledare för timbroprojektet www.enpartistaden.se

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X