Att arbetarrörelsens höga tonfall i valrörelsen skorrar illa i väljarnas öron är uppenbart. Men LO-mannen Göran Larssons svar (Brännpunkt 8/9) på min artikel (6/9) ger dissonansen i S en ny dimension.
Min artikel handlade varken om LO:s inre processer eller om makten på arbetsmarknaden, utan om att de starka incitament som staten har skapat för att människor ska vara fackligt anslutna – i kombination med de 100-tals miljoner kronor av medlemmarnas pengar som LO satsar på en socialdemokratisk valseger – innebär ett ensidigt gynnande av socialdemokratin. Det bryter mot det grundläggande demokratiska kravet att statsmakten ska avhålla sig från att skapa en ojämn spelplan för de politiska partierna.