Annons
X
Annons
X
Scen
Krönika

Lars Ring: Londons teatrar gräver guld i 80-talet

En gång – på 1970- och 80-talen – var London den absoluta teatermetropolen. Inte enbart för turister som gick på musikaler, utan också för den seriösa talteatern. En ny form av diskbänksrealism blev populär, skildringar av brutala förortsproblem kombinerades med en ökad svartsyn. Det var en teatersort som med åren blev allt mer konfrontativ och benämndes in-yer-face-theater – alltså en scenisk örfil om klasskillnader och en nyfattigdom under Thatcher.

Idag har Berlin tagit över som staden dit branschfolk från svenska teatrar reser. Om man förut importerat pjäser från Storbritannien så inspireras man nu av tyska regiidéer. Stora gester och framförallt åsikten att teaterkonst är så mycket mer än enbart text. Iscensättningen, tolkningen, är det som skapar unicitet.

Självklart spelas det ändå mängder av intressant teater på Londonscenen. Det dräller av musikaler av alla tänkbara sorter men talscenen är ändå betydligt mer intressant. Vill man uppleva något nyskrivet är det ännu Royal Court som gäller. Debbie Tucker har skrivit pjäsen ”a profoundly, passionate devotion to someone” om tre par som hade kunnat bilda helt andra konstellationer. ”Anatomy of a suicide” av Alice Birch handlar om tre generationer kvinnor. Kati MItchell – numera hyllad regissör som reser Europa runt – iscensätter stycket.

Annons
X

En tydlig trend denna vår är att iscensätta pjäser från 1980- och 90-talen. ”A clockwork orange” kommer på Park Theatre, båda delarna av ”Angels in America” av Tony Kuschner – pjäsen om aids och korruption spelas på National Theatre. Yasmina Rezas franska komedi ”Art” blir iscensatt på Old Vic. Sam Shepards ”Buried child” kommer på Trafalgar Studio med Ed Harris. ”Don Juan in Soho” av Patrick Marber ges på Wyndham´s med David Tennant.

Alla dessa pjäser spelades på svenska scener då det begav sig. Kanhända är det dags för svenska regissörer och teaterchefer att titta tillbaka på vad som spelades för 30–35 år sedan och låta 2000-talet flöda igenom dessa då så djärva pjäser. Sam Shepard, exempelvis, är verkligen värd en renässans.

Bland allt annat – och det är mycket – kan man notera att Daniel ”Harry Potter” Radcliff spelar Hamletparafrasen ”Rosencrantz and Guildenstern are dead” på Old Vic – pjäsen, skriven av Tom Stoppard, firar 50-årsjubileum. En annan pjäs av Stoppard, ”Travesties”, ges på Apollo Theatre – en komedi om en man som besöker Zürich 1917 samtidigt som James Joyce, Tristan Tzara och en viss Lenin. Stoppard blev aldrig populär på svenska scener. Är det dags nu, då han ska fylla 80 år? Eller är han ännu för smart för en svensk publik?

Ett tips för den som gillar nonsensfyllda 1800-talsoperetter av radarparet Gilbert & Sullivan. På Coloseum spelar English National Opera ”The pirates of Penanze” en viktoriansk men rent montypythonsk drift med sjörövardrömmar och kärlek. Att uppleva Gilbert & Sullivan är grunden till att förstå brittisk humor.

Annons
Annons
X
Annons
X