Annons
X
Annons
X

London, Dubai och nästan ända fram till Karachi med Benazir Bhutto

”Det här är början på en resa mot demokrati” sa Benazir Bhutto i Dubai vid tiotiden på torsdag förmiddag, innan hon gick ombord på planet tillbaka till Pakistan. Resan avslutades knappt tolv timmar senare med att hon fördes bort i en övertäckt bil efter bombattacken som dödade minst 134 människor och skadade mer än 450 av dem som kommit för att fira henne. SvD:s medarbetare Jenny Nordberg följde med på Benazir Bhuttos resa.

Festen började redan i London, där en grupp exilpakistanier som också var supportrar för PPP – Pakistan Peoples Party – checkade in för att möta sin ledare i Dubai. De hade sällskap av inbjudna journalister från hela världen, och tillsammans utgjorde vi ett slags märkligt flygande pr-jippo som skulle dokumentera Bhuttos återkomst och inledningen till hennes strävan efter att åter bli Pakistans premiärminister. President Pervez Musharraf, som inte själv haft perfekt kontroll över makten det senaste året, hade gjort det möjligt genom att motvilligt ge henne amnesti från anklagelserna om korruption och välkomna henne tillbaka.

Våra medresenärer PPP-medlemmarna stämde upp i högljudda kampsånger ungefär samtidigt som planets motorer startade på Heathrow, och väl i luften skickades whiskyflaskor runt medan de politiska diskussionerna rev loss under de sju timmar som följde.

I Dubai urartade det ännu mer när Bhutto steg ombord på Emirates-planet som saknade godslast för att minska risken för attentat. Då kände partimedlemmarnas kärlek inga gränser. Planet kunde först inte lyfta när de tillsammans med journalisterna vägrade sitta ner utan bara bildade en kompakt trängselmur runt Bhutto var hon än befann sig. Efter en obehagligt snedlutande flygfärd på två timmar gav den kontrollerade brittiske piloten till sist upp att ropa i högtalarna och landade planet under protest.

Annons
X

När Benazir Bhutto sedan kom ner för trappan från flygplanet möttes hon av tusentals människor som bara jublade rakt ut bakom avspärrningarna. Hon stannade efter några trappsteg och begravde huvudet i händerna en stund, tittade upp mot himlen och mumlade några ord för sig själv. Så log hon och vinkade. Sedan vidtog segertåget in mot staden, dit hon hade uppmanat alla supportrar att ansluta.

Framåt kvällen åkte vi några billängder bakom hennes stora buss i en stor svart luftkonditionerad Jeep. På den risiga mopeden som körde bredvid oss satt en liten flicka med glittriga hårspännen längst fram; hon var kanske fyra år. En man med mustasch körde, och bakom honom satt en kvinna som höll i en stor PPP-flagga. De var entusiastiska över Benazir Bhuttos återkomst – de gjorde tummen upp och talade varmt om den förra premiärministern på bruten engelska.

Vi följdes åt med mopeden i flera timmar bland hundratusentals människor som rörde sig fram och tillbaka i en vrålande, kokande folkmassa som nästan bara bestod av män och verkade helt oförutsägbar. De sprang fram och tillbaka medan poliser med käppar och vapen förgäves försökte hålla någon slags ordning. Mellan människorna kröp överfulla bilar, bussar, mopeder och rena hemmabyggen med dieselmotorer fram.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sedan tappade vi bort mopeden och jag somnade i baksätet; lite matt efter att ha hävt mig upp och ner på lastbilsflak bland muslimska män under flera timmar. När jag vaknade hade processionen från flygplatsen in till Karachi varat i nästan åtta timmar och beräknades fortsätta lika länge till, eftersom den rörde sig så långsamt framåt.

    Bhuttos egen buss liknade en gammal engelsk dubbeldäckare, där hon stod på taket och outtröttligt vinkade till alla som ställt upp sig längs de sju kilometrarna in till staden. Folk hängde sig ut från balkonger och träd eller stod ovanpå parkerade biltak medan de dansade till indisk popmusik och skrek BE-NA-ZIR, BE-NA-ZIR.

    Fast hennes buss var omgärdad av såväl en mänsklig kedja som truckar med k-pistar monterade på taket så kunde vem som helst komma hela vägen fram till bussen till fots eller med bil och jag hade själv klättrat upp på stegen och talat med hennes närmaste rådgivare som satt på taket och rökte, drack medhavt te och pratade under de långa timmarna. Karachipolisens ”Bomb Disposal Unit” körde också på bussens högra sida under hela vägen.

    Precis när vi passerat under en liten bro hördes något som lät som ett skott. En man på gatan skrek att det bara var ett däck som hade smällt. Vi körde fram ytterligare några meter. Då hörde vi en explosion och kände en tryckvåg samtidigt. Det brann precis bredvid bussen. Kaos utbröt efter några sekunder och folk sprang både mot och från branden. Vi manövrerade oss in på en liten sidogata och beslutade att åka därifrån för att inte riskera att sitta fast om ännu en explosion skulle ske.

    Sent på natten mötte jag norska TV2:s reporter och fotograf i hotellobbyn. De hade gjort precis tvärtom – hört om explosionen och åkt mot den. De såg ner i golvet när de berättade om hur de hade fått hålla kameran högt för att inte filma kroppsdelarna på marken. På fredagsmorgonen försökte polisen dra bort bussen, men den låga muren mot vägrenen var fortfarande mörk av torkat blod, och sandaler och sönderrivna klädesplagg låg utspridda i gräset när jag kom dit.

    Benazir Bhuttos make gick genast ut och krävde att de som ansvarat för Bhuttos säkerhet skulle avgå. Den pakistanska säkerhetstjänsten hade å sin sida vädjat till PPP att begränsa festligheterna, eftersom det är svårt att kontrollera så många människor under så lång tid. Så övergick trivsam och rörig kaos i vidrig panik när bomben smällde inför tevekameror från hela världen.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X