Lömska fallgropar i Petterssons sjua

Under strecket
Publicerad
Annons

Filharmonikerna
Stockholms konserthus
Verk av Fauré, Skrjabin och Pettersson
Solist: Johan Ullén, piano
Dirigent: Marc Soustrot

Det kan vara svårt att förena detaljerna med helheten i yvigare musikverk. Och inför lyssnarnas öron pågick vid tordagens konsert en kamp för att få att dessa sidor att fungera tillsammans: det lilla i det stora, det stora perspektivet genom det lilla. Den franske dirigenten Marc Soustrot, som på få år fått stammisstatus hos Filharmonikerna, uppvisade god överblick i den inledande tondikten ”Pelléas et Mélisande” av Gabriel Fauré. I sina bästa stunder gav Soustrot här prov på en utsökt känsla för, och omsorg om, klanglig balans i svaga nyanser. Framför allt märktes detta i yttersatsernas delikata hantering av orkesterns stråkar.
Men om sådant vägde samman de olika delarna i Faurés mjukt beslöjade värld, så var det liknande kvaliteter, en sorts ”närsynhet”, som gjorde både Skrjabin och Pettersson aningen lösa i hullet. I båda fallen är det dessutom verk med en del episodiska
inslag, verk som liksom av egen kraft hela tiden riskerar att splittra helheten.
Problemen i pianokonserten av Alexander Skrjabin kom huvudsakligen av att solisten Johan Ullén och Soustrot verkade ha olika uppfattning om utförandet. Tydligt blev detta i några uppenbart feltajmade, gemensamma insatser. Men här pågick också en separering på detaljplanet, vilket resulterade i att Ullén inte tog sig in i musiken ordentligt, och inte heller hade förmågan att omfatta den helt. Bäst var han i andantet, då hans oaffekterade och möjligen ej heller riktigt Skrjabin-idiomatiska utan mer introverta spel, gav vackra konturer åt den drillutsmyckade melodiken.

Annons
Annons
Annons