Lokkos kulturhistorik är en skatt
I det smatterband av kulturhändelser som Andres Lokkos nya krönikesamling är framträder en ofta profetisk och progressiv samtids- och kulturtecknare. Sara Meidell läser hans nya bok och känner tacksamhet.
Varje gång någon delar den där Spotifylistan med årets mest spelade låtar blir en nyfödd kattunge brutalt skjuten i ögat med ett armborst. Ett kom-ihåg att ta på stort allvar i dessa tider. Andres Lokkos krönika från december 2017 om kattungen och om kvantitetsdöden för musiken är ett av många glada återseenden i den bok som lagom till årslistornas högtid utkommer. Tio års textproduktion sammanfattas och under läsning av de nära 700 sidorna blir övre högra hörnet allt tjockare av hundöron – ett smatterband av kulturhändelser, bildad samhällsanalys och stilistisk smartness.
Någon skulle kanske hävda att musik- och populärkulturnörden och hans (ja, det är en han) traditionella arenor i ett tidigt 20-tal saknar relevans. Men sådana utsagor är Andres Lokko den förste att dubbelfinta – medan vi andra googlar perifera nyckelpersoner i hans texter eller häpnar över hur han pekar ut helt nya dimensioner i det bredaste, har han redan hunnit dödförklara och återupprätta både populärkulturen och sin egen art flera gånger om.