Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Lars Ring: ”Löjligt små anslag till Strindbergteater”

KRÖNIKA

**Det är ofta något extra, **något magiskt med teatrar. Den tunga doften av borgerlighet och puder på Operan, den fantastiska känslan av gången tid, trä och svenskt, spartanskt 1700-tal på Drottningholmsteatern. Känslan av vilja och närvaro på Strindbergs Intima teater – som om aldrig August lämnat lokalen. Av någon anledning kommer man nära nationalskalden på hans kammarscen med dess vackra jugendlinjer. I foajén står örnen, den han tog med från sitt hem för att sätta bomärket på plats. En varsam renovering utfördes 2003, då scenografen Sören Brunes lyckades med konststycket att skapa en scen med alla möjliga moderniteter. Strindberg glädjer sig där han vilar på Norra begravningsplatsen. Intima teatern var för honom en leklåda och en anledning att konkretisera alla tankar om teater.

**Jag fann ett spelkort **på gatan häromdagen. Ända sedan läsningen av ”Ockulta dagboken” har jag – likt Strindberg, som ständigt var på jakt efter inspiration och tecken – plockat upp dessa kvarglömda tingestar. Den som läser hans anteckningar förstår att det spelades mycket mer kort förr. I dag är dessa meddelanden från höga makter mycket mer sällsynta. Hjärter fyra – undrar vad makterna vill tala med mig om?

Vi är dåliga på att hålla Strindberg vid liv. Så här tre år efter 100-årsminnet år av hans död 1912 står inte många Strindbergspjäser på repertoaren. Dramatenchefen Eirik Stubø lät nyligen meddela att nationalscenen ska hålla minst en Bergmanfestival till. Visst, bra – men Bergman är ju en Strindbergsadept om något. Och en teaterfestival runt filmregissör? Nej, tillbaka till källorna, tillbaka till mannen som uppfann det moderna, förfreudianska äktenskapsdramat. Gör det snart innan Ibsen tar över världen. Man kan ju hitta en Strindberg för envar – en arg, en glad, en rabulistisk, en experimentell och en poetisk. Han är en skattkista.

Annons
X

Strindbergs Intima teater, som den kallas i dag, startades 1907. På en morgonpromenad såg Strindberg en lämplig lokal vid Norra Bantorget. Det hela var tänkt som en försöksscen, ett liten lokal öppen för nya vindar och Strindbergs pjäser, förstås. August Falck, som drev teatern, skrev en hel bok om alla problem, alla gräl. Strindberg själv skrev programskrifter och om konsten att föra sig på en scen. Det är fantastiskt att lokalen existerar än i dag – och därmed alla möjligheter att spela Strindberg, öka intresset för honom och göra Blå tornet och teatern till en Strindbergsaxel som kan locka till internationell uppmärksamhet.

Fast så är det ju det där med pengarna. Strindbergs Intima teater får löjligt små anslag från stat och kommun. Teaterchefen Ture Rangström sliter och lyckas få verksamheten att överleva genom samarbeten med Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Visst, det fungerar, men jag kan inte låta bli att fundera över vilken fantastisk möjlighet Strindbergs Intima teater faktiskt är. Vilken utgångspunkt för uppsättningar och samtal om August, verken och världen.

Förhoppningsvis kommer minst en punkt på den nya Bergmanfestivalen att äga rum på Strindbergs Intima teater. Under tiden fortsätter jag att titta efter spelkort.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X