X
Annons
X
Recension

My brilliant friend Vilka ansikten! Lila och Lénu trollbinder igen

När Elena Ferrantes Neapelsvit blir tv-serie skildras samma klasskillnader, könsroller och fattigdom som i de framgångsrika böckerna. Allt detta bildar bakgrund till berättelsen om Lilas förhäxande dragningskraft på Lénu.

Ludovica Nasti och Elisa del Genio som Lila och Lénu i HBO-serien som fått heta ”My brilliant friend” i Sverige. Foto: HBO Nordic
Läs mer om Veckans streamingpremiärer

Två små flickor ringer på en dörr. De är rädda för mannen som bor därinne – Don Achille – men den djärva av dem, Lila, har bestämt sig. Deras dockor har försvunnit i hans källare, och hon vill ha dem tillbaka. Innan någon öppnar tar Lila Lénus hand; ett sällsynt ögonblick av tillgivenhet och beroende, i en relation där rollerna oftast är omvända. De kramar varandras händer. Hårt.

Vilka ansikten! De är fullständigt trollbindande. Det är vad som genast som slår mig när jag ser de första avsnitten av "My brilliant friend", dramaserien baserad på första delen i Elena Ferrantes mäktiga romansvit. Elisa Del Genio och Ludovica Nasti, som spelar Lénu respektive Lila som små skolflickor, rymmer allt i sina anleten och blickar; hela historier utspelar sig där. Det är fängslande, närmast överväldigande. Särskilt eftersom jag på sistone, efter två säsonger framför "The handmaid’s tale" där omotiverat mycket speltid upptas av långa tagningar på huvudpersonens ansikte, tänkt att "feja i närgången närbild" har spelat ut sin roll som effektivt grepp. Som man misstar sig.

Ludovica Nasti och Elisa del Genio som Lila och Lénu i HBO-serien som fått heta ”My brilliant friend” i Sverige.

Foto: HBO Nordic Bild 1 av 2

”’My brilliant friend’ må vara förlagan trogen i mycket, men tv-serien är också väsentligt annorlunda, ett självständigt konstverk”, skriver Therese Eriksson.

Foto: HBO Nordic Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X