Annons
X
Annons
X

Lögnens föremål

Kokböcker, design, leksaker – och gränsvaktspornografi. En bok som samlar 2 500 föremål från DDR ger insikter om livet bakom järnridån och dess efterverkningar.

När min mamma var tonåring i början på 1960-talet så var hennes högsta önskan, inte olika andra tonåringars, ett par jeans. Men i den socialistiska republiken Tjeckoslovakien betraktades jeans som en fördärvlig kapitalistsymbol.

Mammas drift var dock så stark att hon rotade fram den förbjudna Amerika-fasterns adress. Förbjuden eftersom mina morföräldrar hade skrivit till fastern och bett henne sluta skicka paket med saker som inte var tillgängliga för vanliga människor bakom järnridån – som russin. Försändelser från fel land kunde leda till oönskat intresse och polisförhör.

Att leva nära minnet av diktaturerna i Centraleuropa, utan att själv ha upplevt dem, gör att jag dras till historier som denna. Inte bara för att de innehåller spionfilmsscener i svartvitt, utan också på grund av det oförståeliga i att ett klädesplagg kan betraktas som politiskt farligt.

Annons
X

Jag är inte den förste att fastna för denna aspekt av totalitära staters natur. Statsvetaren Carl J Friedrich skrev redan 1956 i ”Totalitarian dictatorship and autocracy” (tillsammans med Zbigniew Brzezinski) att livet i en regim som strävar efter det totalitära – att ta människans personlighet och öde i sina händer – karaktäriseras av det svårgripbara.

Maktanspråken sträcker sig in i varje skrymsle av människors liv, något som är omöjligt och därför blir fragmentariskt. Och paradoxalt nog mer förtryckande, eftersom otydligheten är svår att kalkylera: ena dagen är ett klädesplagg förbjudet, nästa en folkvisa.

Det gör diktaturen så svår för utomstående att begripa.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I höstas skapades dock ett kliv mot ökad förståelse för hur livet under socialismen kunde te sig. Samtidigt som de senaste decenniernas arkivöppningar visar att förtrycket var brutalare än de flesta kunnat föreställa sig – inte minst hur tidigt och noga säkerhetstjänsterna i östblocket planerades från Moskva – så har ett litet museum i Los Angeles strävat efter att bygga en samling som synliggör vardagen i dessa system.

    Wende-museum, efter det tyska begreppet för ”vändningen” efter 1989, har i snart 15 år samlat artefakter för att studera den visuella och materiella kulturen i regionen. Lagom till jubileet för murens fall gav de tillsammans med förlaget Taschen ut den fem kilo tunga ”Beyond the wall” (red Justinian Jampol) som samlar över 2 500 föremål från DDR.

    På över 900 sidor, från grundandet 1949 till upplösningen i det gemensamma Tyskland 1990, avhandlas allt från kokböcker och inredningsdesign till leksaker, kartor, familjealbum och cigarettmärken. Att gränsövervakning får ett eget stycke förvånar inte. Amatörpornografin är desto mer överraskande – för att inte tala om den pornografiska gränsvaktsgenren.

    Fast det säger väl något om vilken vikt detta spelade i människors liv.

    För att uttrycka saken enklare: fanns det i DDR, då återfinns det också i Wende-samlingen.

    Men är detta då inte bara ännu ett uttryck av ostalgi och diktaturfetischism, undrar den som bekantat sig med östblocket i filmer som tyska ”Good bye Lenin!” eller den tjeckiska Retro-bokserien.

    Inte alls faktiskt. Logiken i att husera museet i Los Angeles – staden Bertolt Brecht beskrev som en ”a-historisk plastmetropol från helvetet” – förs över på boksidorna: föremålen får ett nytt historiskt sammanhang och frikopplas från sentimentalitet och den såriga laddning de kan ha i Berlin eller Prag. De nyskrivna essäer som ramar in varje kapitel, liksom repetitionen av objekten – som det obeskrivliga överflödet Erich Honecker-porträtt – lämnar dessutom en nykter eftersmak och åskådliggör Friedrichs citat: hur långt och hur ryckigt diktaturens sökte sig i människor liv. Och varför.

    Ta den östtyska statens besatthet vid plast. I brist på råvaror, som inte kunde importeras, satsade DDR på ett omfattande kemiprogram. Tv-program och utställningar ägnades åt att hylla ”plastlivsstilen” som socialistisk. Aversion mot denna – att exempelvis inreda med trämöbler – ansågs subversivt och kunde leda till Stasi-besök. Med samma logik förbjöds klädesindustrin att skapa ”snabba modesaker”. I femårsplanerna gick kläder i stället under benämningen ”supplementära konsumentvaror” och gjordes med fördel i det ”eviga” syntetmaterialet dederon.

    Med hjälp av det till synes lilla ordet mode finns också, utan att ens närma sig frågan om säkerhetstjänster och murar, en bra öppning att förklara hur den socialistiska diktaturen kvävde människan. Som historikern Eli Rubin skriver i sin essä om hushåll i DDR: ”problemen med produkter i en planekonomi börjar med planen själv”.

    Rubin kunde lika gärna ha skrivit ”problemen med människor”. Det är nästan skrattretande att bläddra mellan bilderna på smuggelgodset som beslagtagits vid Checkpoint Charlie – bildäck fulla med strumpbyxor, smink och, förstås, en jeanspåse – och DDR:s skrala utbud av ”feminina” produkter. (Det hör till de obestridliga ironierna i ”proletariatets diktatur” att när DDR väl började producera mer ”modeprodukter” på 1970-talet, då fanns de nästan uteslutande att köpa i lyxbutiker för eliten med tillgång till västvaluta).

    Om inte föreställningen om den socialistiska statens feminism får sig en törn i sexistisk köksreklam – ”Frauen sagen Ja!” – eller i skildringarna av den socialistiska kvinnan som skulle vara både förvärvsarbetande och sköta hushållet, då borde det stå klart i femårsplanernas kompletta ointresse för att även hon ville ha vettigt hårfärgningsmedel.

    Exemplet är inte taget av en slump. 1999 skrev Malcolm Gladwell en lysande essä i New Yorker om just hårfärg i en amerikansk kontext (”True colors” 22/3/99). Gladwell visar hur reklamslogans för två hårprodukter mellan 1950 och 1970 ändrades i samspel med utvecklingen i den amerikanska kvinnosynen: från den utomstående betraktarens ”Does she or doesn't she” till kvinnans eget ”Because I'm worth it”.

    I stället för att ägna sig åt själslig ingenjörskonst la Madison Avenue pengar på motivationsforskning och lät terapeuter lyssna på folks önskemål. De trodde helt enkelt på att produkterna omkring oss är en lika stor del av den psykologiska ”möbleringen” i våra liv som relationer och känslor.

    Det må låta provocerande i vissa öron, men jag är övertygad om att detta spelar en lika stor roll för kreativitet och ett samhälles syresättning som att en Bob Dylan kan sjunga vad han vill och betraktas som sin generations röst. Men när kommunikationen bara går åt ett håll – där staten är ointresserad av att lägga medborgarna på divanen – där tar syret slut och orden blir stumma.

    Nu präglas inte ”Beyond the wall” enbart av saker det var brist på. Boksidorna bär också överflöd av annat – som stora ord. Ett återkommande är begreppet ”antifascism”. Kopplat till tacksamheten mot Röda armén (alla som har besökt det groteska Sovjet-monumentet i Berlins Treptower Park vet vad jag menar) och tryckt på de minnesplaketter och affischer som behandlar koncentrationslägren.

    Den vakne läsaren upptäcker dock något märkligt. Här nämns aldrig folkmordet på judar. Också socialdemokrater, romer och homosexuella är utskrivna ur historien om fascismens offer. Nej. I DDR låg fokus helt på stupade kommunister. Så kunde den tyska skulden omvandlas till att ha varit en del av den ”antifascistiska kampen” – kommunismen mot allt annat – och knytas till Sovjet.

    ”Livet i lögn” kallade Václav Havel tillvaron bakom järnridån. Och lögnerna förvred, som den polske poeten Aleksander Wat skrivit, själva språket. Men hur svårgripbart livet och orden bakom järnridån än må vara så har vi i dag, precis som med ”fascismen”, ett ansvar att försöka förstå det socialistiska förtryckets natur och hur detta fortfarande gör sig påmint i postkommunistiska samhällen. Och i många fall i kommunikationssammanbrotten med dem. Böcker som ”Beyond the wall” är utmärka, om än ekonomiskt och voluminöst otympliga, redskap i den kampen.

    Jo, ni undrar förstås hur det gick med mammas jeansdröm. Livet i lögn skapade tyvärr kommunikationssvårigheter som drabbade även den: 13-åringen hade ingen aning om vad det åtråvärda plagget hette, men skrev ändå till fastern. Hon svarade:

    ”Förlåt, jag har letat över hela Chicago. Det finns inga styva blå byxor.”

    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X