Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Löfven har en plan, men ingen strategi

Sverige har fått vad som kallas en nationell säkerhetsstrategi. Den uttrycker en god ambition men missar tyvärr målet, konstaterar säkerhetsforskaren Oscar Jonsson.

Säkerhetsrådet
[object Object]
Statsministern utpekar Ryssland som en motståndare, men är oklar om vad som ska göras mot hoten. Foto: Tomas Oneborg

När statsminister Löfven för någon vecka sedan talade på Folk och Försvars rikskonferens var den stora nyheten regeringens nya nationella säkerhetsstrategi. Den är efterlängtad och menad att vara styrdokument som får statens instrument att verka i samma riktning för att skydda Sveriges intressen. Frågan är hur den lyckas.

Strategin innebär ett steg framåt då den definierar svenska nationella intressen (vad som ska skyddas) och hoten (skydd mot vad). Säkerhet, berättar strategin, ”utgår från ett brett förhållningssätt och använder sig av ett vidgat säkerhetsbegrepp”. För den som är ovan vid den säkerhetspolitiska jargongen kan nämnas att detta är ett modeuttryck för en önskan att flytta fokus från de militära frågorna och ge mer utrymme åt alla andra.

Strävan efter bredd är korrekt, men i genomförandet ledde det tyvärr helt fel. Strategin listar utan inbördes ordning åtta hot som inkluderar allt från militära hot till klimatförändringar och antibiotikaresistens. Visst är smittskydd ett allvarligt problem, men dess inkludering här stjälper mer än hjälper en strategi.

Annons
X

Det som skiljer en strategi från en plan eller policy är att strategins kärna består av växelverkan mellan två eller flera aktörer. En motpart är en tänkande och kreativ kraft som ständigt anpassar sig efter ens handlingar i syfte att överraska. Därför gör man en plan för att möta klimathotet och en strategi för att möta antagonistiska aktörer.

En förtjänst i den nationella säkerhetsstrategin är att den målar ut hotet från den aktör som agerar mest antagonistiskt mot Sverige: Ryssland. Regeringen beskriver Rysslands hot mot gällande världsordning, användande av militära medel och påverkansoperationer. Ryssland är en aktör som kan stå bakom sju av de åtta hoten strategin nämner.

Men tyvärr stannar säkerhetsstrategin där. Den bredd den borde ha talat om är den som kan innefattas i den växelverkande konflikten med Ryssland. Den är inte enbart militär, och inte ens främst militär. Konflikten är politisk men har däremot en militär dimension, och eftersom det är en av Rysslands starkaste dimensioner vore det dumt att försumma den. I synnerhet då våldets natur mellan stater, precis som mellan individer, är tvingande över annat. 

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    De flesta är eniga om att graden av militär förmåga mäts i förhållande till en motpart. FOI visade i sin studie av Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv hur Ryssland mellan 2013 och 2016 har dubblerat sin förmåga att genomföra storskaliga offensiva operationer med insatsberedda förband (från motsvarande 18 till 34 brigader). Samtidigt saknas mångmiljardbelopp för att uppfylla den svenska målsättningen för Försvarsmakten som i grunden formats efter 2009 års gällande säkerhetsläge.

    Den ryska påverkansoperationen till stöd för Donald Trump illustrerar förekomsten av icke-militära hot från en potent rysk underrättelsetjänst och en regim som är skicklig på strategisk kommunikation. Utöver detta ska hoten på informations- och ekonomiska arenor läggas till.

    Det är vägledning i denna politiska konflikt en säkerhetsstrategi borde ha gett. Med de begränsade svenska resurserna hade tydliga geografiska och tematiska målsättningar kunnat skapa efterlängtade synergieffekter av de svenska utrikespolitiska instrumenten: militära, diplomatiska, ekonomiska (inklusive bistånd).

    När dessa medel används åt samma håll har vi en god chans att tillsammans med våra säkerhetspolitiska partners - USA, EU och Nato - påverka konfliktens dynamik i en positiv riktning. När de spretar gör vi oss till ett enkelt mål.

    OSCAR JONSSON är gästforskare vid UC Berkeley och doktorand i krigsvetenskap vid King’s College i London.

    Lästips! I artikeln The Lost meaning of strategy analyserar Hew Strachan hur begreppet strategi missbrukas och missförstås.

    Annons

    Statsministern utpekar Ryssland som en motståndare, men är oklar om vad som ska göras mot hoten.

    Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X