X
Annons
X
Film
Recension

Jag, Daniel Blake Loach på topp – visar att solidariteten inte dött

Cannesvinnaren "Jag, Daniel Blake" fungerar som en allmängiltig allegori över ett samhälles nedmontering av sociala skyddsnät, skriver SvD:s Karoline Eriksson och ger filmen högsta betyg.

Hayley Squires som Katie och Dave Johns som Daniel Blake.
Hayley Squires som Katie och Dave Johns som Daniel Blake. Foto: Scanbox

Även om det kanske inte är riktigt sant är det en snygg tankefigur att Ken Loach, som för ett par år sedan meddelade att "Jimmy's hall" skulle bli hans sista spelfilm, ångrade sig och gjorde "Jag, Daniel Blake" som en reaktion på hur det brittiska bidragssystemet urholkats under Torypartiets år i regeringsställning. Om det här blir den sista filmen är det en mer logisk avslutning på regissörens drygt 50-åriga karriär än historiska dramer om Irland och diskbänksbuskis som "Änglarnas andel". Ken Loach har alltid drivits av ett socialt patos och precis som tv-filmen "Cathy kom hem" 1966 har "Jag, Daniel Blake" gett upphov till het politisk debatt om huruvida staten verkligen behandlar människor så illa som Loach framställer det.

Det gör den, har många intygat – inte minst tidigare anställda på brittiska motsvarigheten till arbetsförmedlingen, som beskrivit hur de på senare år uppmanats att utfärda "sanktioner" mot "klienter" som gjort sig skyldiga till några minuters sen ankomst, eller inkorrekt utformning av sina cv, genom att dra in deras försörjningsstöd under kortare eller längre perioder. Människor tvingas köa till de välgörenhetsorganisationer som skänker mat, sälja sina möbler eller ta till mer desperata åtgärder för att få in pengar.

Hayley Squires som Katie och Dave Johns som Daniel Blake.

Foto: Scanbox Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X