”LO kan konsten att ljuga med statistik”
LO:s nya rapport om maktelitens inkomster kan kritiseras både när det gäller faktaurval och definitioner. Skriften lämnar läsaren med eftersmaken av en tydlig partsinlaga i avtalsrörelsen, skriver professor Lars Oxelheim.
En klassiker i grundutbildningen i statistik vid svenska universitet är ”Hur man ljuger med statistik”. Boken innehåller en samling exempel på hur man genom att handplocka sina observationer kan ge belägg för i stort sett vad som helst. LO:s rapport här i veckan om maktelitens inkomster skulle kunna ingå som exempel i en uppdaterad version av boken. LO väljer nämligen sina observationer med ett tydligt syfte.
LO:s 16:e årliga rapport skulle kanske ha fått passera metodologiskt om det inte vore för att den utgör en tydlig partsinlaga i årets avtalsrörelse. Den är ett dokument ägnat att ställa arbetare mot ledning i svenska företag när dessa krafter i stället behöver samlas inför den annalkande ekonomiska storm som börjar skönjas på globala marknader. Med rapporten om påstådda klyftor försöker man också avleda uppmärksamheten från den uppenbara klyftan – mellan de med arbete och de som står utanför arbetsmarknaden.
Lars Oxelheim