X
Annons
X
Recension

Fleet Foxes Ljuvligt när Fleet Foxes visar sitt mästerskap

Utan yviga gester lyckas den amerikanska kvintetten Fleet Foxes blåsa upp sin musik till arenarock. SvD:s Dan Backman fastnar för sju sånger där bandet visar sitt mästerskap i folkrockens mer esoteriska skola.

Fleet Foxes Robin Pecknold under en tidigare spelning i år.
Fleet Foxes Robin Pecknold under en tidigare spelning i år. Foto: William Philpott/AP

Fleet Foxes på scen och skiva är inte riktigt samma band. På scen får varken Robin Pecknolds ljusa röst eller den delikata stämsången samma framskjutna position som på Seattle-bandets tre album. Det är på gott och ont: intimiteten och den finstämda folkrocken som så väl ackompanjerar hipsterkulturens vurm för gamla tider försvinner till viss del, men det kompenseras av den kraft som genereras av hög volym och ett mer extrovert utspel.

Fleet Foxes kanske inte är något arenarockband men de klarar ändå av att blåsa upp sin musik till det formatet. Och det utan några stora yviga gester. Den sympatiska Robin Pecknold, som i egenskap av låtskrivare, sångare och gitarrist står i centrum, säger inte mer än han behöver men är bra på att se oss i publiken och plockar roat upp alla kommentarer. Han är långt från den introverta dysterkvist som ibland syns i sångerna och spelar spontant några takter ur två Dungen-låtar. På frågan om han gillar det svenska bandet blir svaret: "Do I like Dungen? Yes, they are by far the best band in the world."

Fleet Foxes Robin Pecknold under en tidigare spelning i år.

Foto: William Philpott/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X